Aftonbladet – 4 mars 1873, sida 3

vigtigt detta ordspråk är och hvilken djup betyIles innefattas derunder. ! y Ett röfvareband. Från Paris skrefs den 21 Fevruari till G. P.: Den nyaste embetsmanna skandalen!brukar det ibland heta i tidnivgar i Sverige, men hvad är det för småsaker mot hvad man här kommit på spåren och hvarom hela Paris sedan i går talar — den här gången inte bara det hela Paris-, som dväljes på boulevard Mont; martre, utan ända bortåt parc Monceau och Bastiljplatser, ja ända utåt den civiliserade verldens yttersta gränser, bortåt Belleville och Mont; ronge. Förhållandet är följande: För någon tid sedan antogos till employes awziliaires, eller som det heter hos oss extra ordinarie kanslister, i finansministeriet två unge män, begge af god familj. den ene, vid namn David, beslägtad medjfranska ministern i Brissel Ernest Picard. och den andre, Touzard, kusin till en af byråcheferna i departementet. Inom kort tid började man uppmärksamma, att en mänd effekter efter hand försvann ifrån embetsrummet, det var böcker, papper, skriftyg. till och med ett par af kamraternas fickur. Hurn misstanken kom att fästas på Touzard och David, kan jag icke säga; alltnog en husvisitation skedde hos dem och polisen ertappade mycket riktigt en del af de eftersökta sakerna, så att stölden blef fullt bevisad. Men detta var ingenting mot de upptäckter, som vidare gjordes. Man fann ett paket med nedblodadt linne, och man fann en svart sammetsmössa med ett egendomligt märke. — -Nå ändtligen!utropade polisagenten, -ändtligen finner jag en af de svarta mössorna ! De svarta mössorna hade sedan flera månader gjort polisen hufvudbry. Det förgick ingen dag som ej inkom en anmälan om något slags förbrytelse, begångna utaf unga brottslingar, hvilkas signalement var olika, men hvartill det merendels hörde en svart sammetsmössa. Det var stölder af alla de otaliga arter, som tjufindustrien har utbildat (och bandet inskränkte sig ej till någon viss specialitet, utan idkade med samma förkärlek alla de olika grenarne), dels med dels utan inbrott och rån. Polisen hade till och med haft någon anledning att ställa ihop med -de svarta mössornanågra mord begångna under mystiska omständigheter och hvartill gerningsmännen icke hade kunnat ertappas. Man hade emellertid nu fått uppslaget, och från upptäckt till upptäckt, från bekännelse till bekännelse ledde man sig slutligen ända derhän, att man nu har en del af bandet, fjorton stycken, och deribland sjelfva hufvudmännen inom Iås och om. Anföraren för detta röfvarband midti nittonde århundradets Paris, hvilken anbefallte och organiserade expediuionor ta fördelade bytet och herrskade öfver de andra me. fullkomlig suverän makt, enligt Mazarinos, Rinala..? Och andra stora mästares traditioner. är en vid nam Ge lignier, fjorton år gammal! Hans löjtnant: var sjutton och alla de andra mellan aderton och tjuguåtta år. De tillhörde olika yrken — två voro, såsom nyss sades, tjenstemän i ett af regeringsdepartementen — men det hufvudsakliga fritet var brottet. Hela sällskapet gick med dolar och revolvrar och besökte ömsevis den ena, ömsevis den andra stadsdelen. Det inflytande, som Gelignier utöfvade på bandet, synes ha varit utomordentlig, och den blinda lydnad han fordrade tillät igen invändning. Hvad de begge unge tjenstemännen angick, höll han dem i tyeln, sedan han en gång väl på något ännu obesant sätt hade fått dem i sitt våld genom ho:elsen att angifva dem — Också ei räddare; Från Paris skrifves ill G. P.: Under kommunen infann sig hos Thiers i Versailles en ung man och erbjöd sig its vr dennes af kommunistcheferne beslaglagda vs place S:t Oeorge a rädda något af de-papver eller andra tillhöftgheter, hvarpå egaren atte mest värde. Han var, sade han, polack, todgi tära förbindelse med Dombrowski och anIra chefer. var dessutom korrespondent till en ngelsk tidning och trodde sig på grund häraf unna få tillträde till huset. Thiers hade verkigen någta familjepapper, som han var särdeles elägen om att få i sina händer, och visade digt för den unge mannen i hvilket rum, i vilken möbel och I hvilken låda de befanno sig, amt lät honom tagå aftryck af den dithörande iyckeln. Mannen lyckades mycket riktigt att, red tillhjelp af en sådan, gom han lät förfärdiga, ch på grund af sina relationer korsas in i hu. et och rummet, lemnadös der ensam och erosrade apperen. Han ansåg dem vara är så kompronätteraiide beskaffenhet; att han trodde sig kunna illtvinga sig en ätisehlig lösen (han begärde :00,000 francs) under hotelse att i vidrigt fall åta i Belgien offentliggöra papperen. hiers jar låtit sätta den engelska polisen på honom, nen mannen har visligen i förväg bragt pappeen i säkerhet och förklarar dem för öfrigt vara tt -ktigsbytes, som han har rätt att behålla. Hvad pappeien innehålla fet ingen, men man rissar på ett visst mystiskt (för att icke säga nnat) förhållande inom Thiers familj. Namnet å sräddaren af papperen är Stefan Poles, den inge polacken, som åtföljde Lapinskis expedition ch sedan en längre tid uppehöll sig i Sverige, er han lyckades komplett dupera en numera afiden publicist, äfvensom vår stora författarinna Fredrika Bremer: VD; y — En som kör sig sjelf till grafvet. ftt tterligare bevis på huru spirituosa kan förvilla örståndet hos dem, hvilkas olycksaliga begär förda dem till omåttligt förtärande deraf, har föreett sig i Westervik. Efter det en bonde från Ijorted socken, som skaffat sig ett bastant rus, kt omkring på stadens gator, hade han ändtlien fått sitt lass, som bestod af en silltunna, irdigt och ämnade sig åt hemhållet. Kommen nidt för nya begrafningsplatsen, der den ena orten sted öppen, styrde han in dit och träffade å väl på att han körde öfver ex nyss öppnad raf, der åkdonet stjelpte, häcken och kälkarne tannade ofvanpå, men gubben och silltunnan amlade ned i grafven, Sedan några karlar komit till hjelp, lyckades det dem, efter mycket arete, att få upp så väl den vilsekomne passagearen som silltunnan. — Bonden lärer icke så itt eller utan kostnad komma ifrån detta expeiment att åka öfver öppna grafvar, ty åtskilliga ors och andra grafprydnader hafva dervid blifit förderfvade. och hvilka han icke torde undgå tt få ersätta jemte böter m. m. — Lifsseghet hos djur. I Borås Tdnug för en 29 Jan. läses: Vid 7-tiden en afton i förra eckan hade en bondhäst, som stod på gatan örspänd en kärra, kommit lös och från Strandatan begifvit sig på en öfver ån ledande bro 1 på en bredvid liggande ega, som nu i följd f det höga vattenståndet är öfversvämmad och varest dessutom befinnes ett bredt och djupt givit dike. Här hade hästen traskat uti. ågra arbetskarlar, som voro på hemvägen efer slutadt dagsarbete, förnummo ljudet af plakandet och sparkandet i vattnet, hvarföre de, nande att någon olycka var på färde, begåfvo ig skyndsamligen dit och varseblefvo nu i mörket hästen, som redan var temligen långt och jupt ute. Karlarne hastade då att anskaffa lera personer till hjelp. Försedda med lyktor, räder och tåg, återkommo de så snart sig göra , för att om möjligt rädda det stackars dju