Aftonbladet – 4 mars 1873, sida 3

som om jag vore Gud ansvarig för hennes lilla själ. Ansvarig, sade jag, till den 1 Septem ber. För öfrigt finnes det en utväg att arrangera den der saken, och om ert hjerta fordrar det, kan ni äfven efter vårt giftermål egna er åt den der lilla damen. Hon kommer att tillbringa vintrarna i Paris och vi skola tillbringa somrarne på Charmilles. Säg, om jag inte är en artig och medgörlig äkta man ? Hon tycktes icke höra mig; hon fortfor att gräfva i marken med foten. Hon frågade mig om vissa detaljer i min berättelse, hvilka jag lätt halkat öfver, men som lifligt intresserade henne. Det är verklig roman, sade hon; men de enda romaner, jag tycker om, äro sådana der hjelten och hjeltinnan äro fattiga. M:r och m:me de Mauserre äro ju båda rika, mycket rika, inte sant? M:me de Mauserre har låtit sin första man sätta sig i besittning af hennes förmögenhet, men hon har sedan ärft sin far, Hvem tillhör Charmilles? Herr de Mauserre, som dessutom eger två hus i Paris. Äfven med fara att för alltid nedsätta honom i er aktning, anser jag mig böra bekänna för er, att den stackars mannen har två hundra tusen livres i ränta. Ni uttalar ordet ränta med en viss emfas, sade hon leende; det riktigt sväller i er mun. Jag upprepar deremot, att jag redan i min barndom endast tyckte om sådana romaner, der hängern gifter sig med törsten. Den, som ni berättat för mig, skulle ännu mer behaga mig, om herr och fru de Mauserre hade flytt tillsammans för att lefva i ett eländigt kyffe, der de under ömsesidig kärlek måst arbeta. Heliga armod! utrö