Aftonbladet – 3 mars 1873, sida 2

t befästa den nuvarande organisationen, ed nej. Riksdagen fordrar dessutom merask stämmighet inom konseljen, ty hvad skulle tj an väl tänka, då den ena departements-bö nefen förklarar sig mot byråindelningen om ett visst departement, under det den ndra söker införa den i sitt? Hvad sär-m kildt klagomålen öfver de ökade göro-2! ålen inom civildepartementet beträffade,!? nn herr Keij dem mindre befogade, ll: ynnerligast som bränvinskontrollbyrån nu? ommer att på finansdepartementet öfver-n yttras. I samma riktning uttalade sig äfven S ih. Ericson samt hrr Jöns Pehrsson, Hörn-)5 sldt och Ifvarsson. b Till försvar för regeringens förslag upprädde främst hr Hedin, som ansåg att man, synnerhet hvad civildepartementet beträffar, väste ihågkomma att ökade göromål medla ödvändighet betinga större arbetskrafter. Jet vore då icke nog, för att bilda sig ettlk iktigt begrepp om mängden och beskaffen-l) eten af de till ett visst departement höande ärenden, att endast genomläsa stad-lu sandena rörande deras fördelning mellan del, ärskilda departementen, ty dels hafva på se-lf are tider dessa ärenden vunnit en betydlig ut-f reckling och dels hafva helt och hållet nyalf irenden tillkommit. Såsom ett exempelli härpå anförde tal. hvilken enorm tillväxtl) officiella statistiken på senaste tid vunnit. : Uhefen för civildepartementet hade endastl; I sina uppgifter varit allt för blygsam, tyls medelst siffror kunde lätteligen ådagaläggas,. att i detta departement göromålen inom, kort tid vuxit till dubbla omfånget. Man l: hade ock länge nog man och man emellan departementschefen nödiga medel att upp-. rätthålla ärendenas behöriga gång, vore attl. handla i uppenbar strid mot sitt eget in tresse, ty icke kunde man väl sätta i fråga, l. att chefen för detta departement begärt an-l: slaget för sin egen beqvämlighets skuld? Aldra minst kunde tal. gilla statsutskottets argumentation, ty det hade, med kringgående af sjelfva ämnet, hållit sig uteslutande vid det stora önskningsmålet om embetsverkens organisation. Det vore dock att lägga märke till, att här icke vore fråga om att skapa någon ny tjenst eller att ytter ligare befästa redan befintlig, utan endast om att kunna bereda en väl behöflig om ock ringa ersättning åt några inom verket nödvändiga extra ordinarie biträden. För anslagets beviljande yttrade sig dessutom hr Grenander, Dickson, Ehrenborg, Clairfelt, Kolmodin, Carln, Åstrand och Leijer, hvilka, med erkännande af det berättigade uti regeringens anspråk i förevarande hänseende, protesterade mot det misstroendevotum, utskottet tycktes afse med sin vägran att bevilja det obetydliga, men af behofvet påkallade anslaget. Frih. Fock, som äfven talade för anslagets beviljande, upplyste, att bränvinskontrollbyråns tjenstemän aflönas af bränvinsmedlen, hvadan byråns öfverflyt taade på civildepartementet i förevarande hänseende icke hade den ringaste betydelse. Genom den slutligen anställda voteringen afslogs anslaget med 91 röster mot 81. Reservation mot beslutet anmäldes af hrr P. Staaff, Falk, Treffenberg, Biörnstjerna, Schultz, Nydbieus och Carlsson. Af den behandling denna hufvudtitel rönt i Första kammaren, jemförd med det beslut, hvartill den Andra kommit i just den punkt, som torde ligga civilministern närmast, vill det synas som om denne i den förra åtnjöte ett fullkomligt förtroende, under det i den senare en stark opinion mot honom förefinnes, ehuru visserligen ej så stark, att han ej med lugn kan motse utgången af en blifvande gemensam votering. Första kammaren antog dessutom i lördagens aftonplenum efter en votering, som utföll med 51 röster mot 21, ett betänkande från dess tillfälliga utskott n:r 1, afstyrkande frih. Sprengtportens förslag om Atgärders vidtagande till förekommande af skogssköflingen. Minoriteten röstade för återremiss, hvilken yrkades af frib. Sprengtporten, hbrr Rydqvist, Ros, Hasselrot och frih. Raab, hvaremot utskottets betänkande försvarades af hr Asplund, hufvudsakligen på grund af formella betänkligheter mot motionärens förslag. Innan detta plenum afbröts i Första kammaren, begärde grefve H. Hamilton ordet. Han förklarade sig vilja yttra några ord röIrande elementarläroverksfrågan, sedan det förslag, som från regeringen inkommit röI rande denna frågas ordnande, blifvit hänviI sadt till ett särskildt utskott, hvarigenom han hoppades att det skulle blifva föremål för en mera genomförd granskning. Det fanns en sak, för hvilken han i femton år I kämpat, och detta var den klassiska liniens fullständiga skiljande från den reala. De försök, som man gjort att förena dessa båda linier, hade alltid mer eller mindre misslyckats; den ena linien hade blifvit lidande på den andras bekostnad, antingen i följd af att lärarne mera gynnat en af dem, eller också genom omöjligheten att utarbeta en I för båda gemensam undervisningsplan, som I vore fullt ändamålsenlig, Han kunde visTserligen ej begära att utskottet sknlle föreslå en fullkomlig förändring, men han önI skade, att det måtte framhälla nyttan deraf, att i de större städer, der undervisningen fullständigt meddelades på tvenne linier, mean måtte inrätta ett fullständigt klassiskt och ett dito realt läroverk, I städer, som ligga hvarandra mycket nära och mellan hvilka kommunikationen är-lätt, som t. ex. Lund och Malmö, Linköping och Norrkö ping, borde i ena staden inrättas ett uteslu: tande kiassiskt och i den andra ett realt läroverk. En sådan förändring vore, utom i fråga om sjelfva undervisningen, nödvändig -I derför, att under nuvarande förkållanden en -Il mäned personer blifva rvckta från den väg.