Aftonbladet – 27 februari 1873, sida 3

bon der skulle stärka sig. Meta försäkrade att hon icke var hungrig. Var då god och tag plats, tills ni får appetit, sade m:me de Mauserre, Jag skall presentera för er en liten flicka, som kommer att hehöfva allt ert öfverseende. Lulu var i detta ögonblick vid sitt afskyvärdaste lynne. Hon hade envisats att sitta uppe tills guvernanten skulle komma, och sedan en timme kämpade hon mot sömnen4 ni vet hur älskvärda och angenäma insomnande barn äro, som icke sofva. Då hon fick se den främmande inträda, hade hon dragit sig undan till bortersta ändan afsa longen, der hon stod lutad mot väggen med händerna på ryggnen och med S uppsyn som sade: Se der fienden! Hennes mor kallade henne förgäfves, hom rörde sig ej ur fläcken. Mademoiselle Holdenis sänk to sitt hufvud mot barnet och sträckte fram armarne mot henne, i det hon sade: År du rädd för mig? Ser jag då så för färlig ut? Lulu vände s:g mot väggen Meta aftog sin kappa och handskarne, öpp nade pianot och anslog de första takterna a: en bland Mozarts sonater. Jag har endas känt två qvinnor, som nppfatta Mozart: hor var en af de två; jag förklarar er, madame att hon var en utomordentlig tonkonstnärinna Lulu erfor tjuskraften af hennes spel. Steg för steg gled hon mot pianot; när hennes guvernant slutat spela, sade hon i förebrående ton till henne: Spela mer! Nej, jag är trött.. Spelar du i morgon ? Ja, om Lulu är snäll, svarade Meta. Vid dessa ord satte hon sig i en fåtölj utan att vidare bekymra sig om barnets bi fall, som stött öfver denna likgiltighet sade