Aftonbladet – 27 februari 1873, sida 3

I Summa 327 I 2567 I 7,8 Den törflutna veckan kunde visserligen hafva gifvit anledning till en och annan skämtsam skildring, men vi anhålla att för denna gång, liksom det händt flera gånger förut, fö tama vira läsares uppmärksamhet i anspråk öv ett ämne af allvarlig beskaffenhet, hvilket bör ligga oss alla om hjertat. I denna afdelning af tidningen hafva vi kanske företrädesvis be handlat föremålen från den glada sidan, och vi tro att äfven den bör vara representerad i en stor tidning, men att vi bundit oss vid att alltid göra det, torde väl ingen kunna tro, så mycket mindre som våra läsare ofta funnit oss vidröra ganska allvarsamma äm nen samt sannolikt ej kunnat undgå att märka. det vi äfven iDen förfintna veckan kämpa för idger och handla efter bestämda åsig ter. Man behöffer sannerligen icke vara likgiltig for det höga och allvarliga. derför att man ej önskar vara tråkig, och det må väl för öfrigt vara hvarje skriftställare obe tager att välja hvilken form han vill för sin framställning, blow den formen är öf verensstämmande med ett anständigt skrift: sätt. Ehura detta borde inses och erkännas af hvar och en, hafva vi dock ofta funnit att några sökt göra det lättare framställ ningssättet misstänkt i allmänhetens ögon samt till och med stämpla det såsom helt och hållet ovärdigt. Det kan visserligen vara bra för att roa folk, har man sagt, men för öfrigt duger det till ingenting. Vi våga vara af en alldeles motsatt åsigt och tro på ganska giltiga grunder att man under den lättare, stundom till och med den skämtsamma formen kan uträtta ej så Jitet för en god sak. Utan att vilja obetingadt antaga den bekanta satsen, att alla slag äro goda, utom det tråkiga, så slöppa vi icke från oss rättigheten att begagna än den ena, än den andra genren, men välja företrädesvis den minst tråkiga. Andra kunna ju också få göra som de sjelfva finna bäst och vara så ledsamma de vilja. Huf vudsaken är att man icke så mycket fäster sig vid formen, att man helt och hållet glömmer innehållet, Det är likväl just till den glömskan, som vissa herrar gjort sig skyldiga, hvilka under sken af att vara mycket allvarliga endaet äro mycket ledsamma och sannolikt derför omöjligt kunna föråraga hvarken det lättare framställvingssättet i offentlig skrift eller ens de personer, som deraf begagna sig. Dessa senare hafva de till och med försökt att utesluta från den offentliga diskussionen, och om försöket naturligtvis äl drig kan lyckas, är afsigten dock lika anmärkningsvärd. När det ej hjelper att uttala en förvisningsdom, försöka de att tilllägga de för dem obehagliga personerna oädla bevekelsegrunder. — Hvad som närmast föranledt oss att nu komma in på i fråga varande kapitel är en insänd artikel i Nya Dagligt Allehanda för sistlidne lördag, hvilken uppträder mot Aftonbladets Den förfintna veckan för den 18 dennes. Under det Allehandaartikeln beskyller Den förflutna veckan för att hafva framkommit med insinuationer, gör artikelförfattaren sjelf en mindre vacker insinuation. Våra läsare behöfva ej befara att vi ämna inlåta oss i en polemik med insändaren i N. D. A., ty så litet vi frukta en sådan strid, så mycket afsky vi den, emedan den ovilkorligt skulle vara tråkig för läsaren; men vi kunna omöjligt undgå att yttra oss om sjelfva den sak, som frågan egentligen rörer. I Den förflutna veckan för den 18 dennes talade vi om de af högskoleföreningen anordnade föreläsningarne i vetenskapsakademiens hörsal. Vi anförde ett yttrande al en för högskolesaken mycket intresserad person, hvilken ej kunde finna sig belåten med det sätt, hvarpå den vigtiga frågan nu tyckes underkastas ett försök till lösning. Det är öfver detta som insändaren i N. D. Å. vredgats och hvarför ban tror sig kunna ej blott gifva en tillrättavisning åt Aftonbladet, utan äfven åt det lättare framställningssättet i allmänhet eller, såsom han kallar det, kåseriet, hvilket, enligt hans åsigt, skulle vara den lämpligaste formen att inom sig upptaga en eller annan liten insinuation utan behof af vidare bevis. Hr