Aftonbladet – 26 februari 1873, sida 2

Behandlingen af första hufvudtiteln har I dag upptagit största delen af Första kammarens och hela Andra kammarens förmidlagssammanträde. Resultatet har blifvit att Första kammaren utan votering afslagit statsutskottets betänkande i ämnet och i stället bifallit K. M:ts proposition, hvari föreslogs att första hufvudtitelns anslag må bibehållas till oförändradt belopp, endast med den minskning i slutsumman, som blir en följd deraf att anslaget till hertigen af Östergötland naturligtvis försvinner. Andra kammaren har deremot med 125 röster mot 56 bifallit statsutskottets förslag. Af öfverläggningarne i båda kamrarre framgick, att statsutskottets förslag, mot hvilket ingen af utskottets ledamöter reserverat sig, tillkommit genom en kompromiss, i det man å ena sidan för att viona hofhållningsanslagets fastställande för konungens hela regeringstid, samtyckt till den vedprutning af anslagssumman, som, enligt hvad bekant, statsutskottet föreslagit, under det man å andra sidan inskränkt nedprutningen till ett belopp af 100,000 rdr och samtyckt att fastställa det egentliga hofhällningsanslaget för den nuvarande konungens regeringstid. I Första kammaren öppnades diskussionen af h. exe. grefve Sparre, som yrkade afslag å utskottets förslag och bifall till K. M:ts proposition och vitsordade behofvet af nu varande anslags bibehållande, hufvudsakligen derför att konungen eger fyra unga söner, som skola uppfostras och han icke varit sin företrädares arfvinge. H. ex. justitiestatsministern Adlercreutz förklarade för ogrundadt det rykte att K. M:t skulle förklarat sig tillfredsstäld med det förslag utskottet framstält. Så vore dock ej fallet, utan konungen ansåge sig fortfarande behöfva det anslag, som i k. propositionen äskas. H. ex.jgendref de af utskottet anförda skål för dess förslag, anseende den enda berättigade anledning till en nedsättning vore om verklig nöd herrskade i landet. Ännn strängare behandlades utskottet och dess motiv af her grefve Henning Hamilton. Rydqvist, frih. af Ugglas, grefvarne C. G. och O. Mörner, Wallenberg, v. Ehrenheim, Bergstedt, Nordström och Montgom-ry Cederhjelm, hvilka ansågo det tillmötesgående, som utskottsledaimöterno i denna kammare visat, alldeles obefogadt, helst det åsyftade ändamålet, fasthet i detta anslag, ej på denna väg kunde vinnas. Den förste af dessa talare kallade detta betänkande en komproRat fed a a