Aftonbladet – 24 februari 1873, sida 2

att han älskade henne allt för passioneradt, för att icke vilja ega henne helt och hållet, och det äterstod honom ingen annan utväg än att enlevera henne. Lyckligtvis, sade han, tillhör den man, som äktat henne, ett land der skilsmessa är berättigad. Efter det uppseende en enlevering väcker, skall ban skynda att fordra sin frihet och min älskarinna skall blifva min hustru. Mr de Mauserre skall bli lycklig, sade jag, men huru skall det gå med Frankrikes sändebud. Han sänkte hufvodet och höll det en stund mellan sina händer. Nå väl, ja, sade han, jag ser mig tvungen att för någon tid öfvergifva en bana, som jag älskar. Jag skall begära permission för obestämd tid. Skälsaknas mig icke, jag skall anföra mitt helsotillstånd. Sanningen är, att jag var sjuk förlidet år och läkarne ha förklarat, att Tysklands klimat icke är passande för mig och att om jag jvarstannar i Dresden, riskerar jag ett iterfall. Hvarför kan man icke förena allt? Lifvet är så beskaffadt, att man måste välja. Lyckan erhålles icke till skänks, den köpes. Derpå skildrade han för mig i de mest rlödande ordalag den skönhet, det behag och le förträffliga egenskaper till förstånd och jerta, hvilka prydde den idol, för hvilken ran var beredd att uppoffra sin ställning ch sin framtid. Hansade icke hennes namn; nen på det porträtt han gaf af henne, igensände jag lätt en kreolska af fransk börd, nadame de N..., gift med en diplomat, som rött vid hennes behag uppoffrade henneför värdiga förbindelser och öppet förde ett förwrgelseväckande lif med föraktliga qvinnor, Jag hade på teatern sammanträffat med letta sköna offer, som hela Dresden be lagade och beundrade. Mr de Manuserre