Aftonbladet – 24 februari 1873, sida 2

Republikens proklamerande i Spanien har bragt på dagordningen en ytterst vigtig och mycket ömtälig fråga, nemligen den hura: vida detta land äfven såsom republik skall i analogi med de flesta andra europeiska staters institutioner förblifva en odelad enhetsstat, eller öm det skall omgestaltas till en federativstat i likhet med schweiziska edsförbundet och nordamerikanska unionen. Hvad som riktar tanken på sistnämnda lös ning är, att i Spaniens historiska ttteckling förefinnas åtskilliga anknytningspunkter derför. Spaniens olika provinser ha nemligen mer än något annat europeiskt lands bibehållit sina gamla folkegendomligheter och i det längsta äfven sina gamla institutioner och privilegier, Deras sjelfstyrelse bröts först under habsburgska huset efter många misslyckade resniogar, och sedermera genomfördes under bourbonerne samma byråkratiska oenrtralisätion efter franskt mönster som i de flesta andra europeiska ståter; men detta byråkratiska sysiem har här aldrig kunnat slå några djnpare rötter i folkmedvetandet. Den iden låg derför nära till hands att, då bourbonerne blifvit fördrifne, återställa provinsernas autonomi och låta riket blifva en konfederation af dessa, Grundläggandet af en ny dynasti trängde åter denna id i bakgrunden, men efter den unge konungens tronafsägelse framträder hon äter, Men just denna plan är hvad de konservative mest frukta och bekämpa. Från deras sida betonas, att provinsernas sammansmältning till en stat numera är ett fulländadt historiskt faktum, och att lösandet af denna enhet skulle innebära ett afbrott i den historiska kontinuiteten och medföra en omhvälfning af alla bestående förhållanden, hvilkens följder vore oberäkneliga. En stor del af republikanerne anser, att den unga republiken bör undvika den våldsamma brytning, som skulle bliffa en följd af att denna fråga stäldes på sin spets, och vill försona motsatserna genom att på samma gång låta republiken blifva unitarisk (icke federativ), men tilllika gifva provinserna och kommunerna all den sjelfstyrelse som med statsenheten är förenlig. Hvad som emellertid på den konservativa och unitariska sidan ökar farhågan för att ett försök skall komma att göras med den federativa republiken är den omständigheten, att de mest framstående männen i den republikanska regeringen, Fignaeras, Pi-yMargall och Castelar, tillhöra det federalistiska partiet. Den dels tillbakadragna, dels afvoga hållning, en stor delaf det konservativa partiet intager till den nya regeringen, finner häruti sin förkaringsgrund, Hvad som gjorde, att Olozaga tvekade och länge vägrade att bibehålla sin post såsom spanskt sändebud i Paris, var hans farhägor för de federalistiska planerna, hvilket han äfven i en skrifvelse till Castelar uttryckligen förklarade. Castelars svar synes ba varit undvikande, Han betonade, att man icke bör fästa allt för mycken vigt vid formerna, och att man bör bedöma den spanska republiken icke efter hennes namn (unitarisk eller federativ republik) utan efter hennes handlingar. r Icke blott bland de konservative i Spanien, utan äfven hos åtskilliga europeiska staters regeringar har tanken om en federativ republik väckt farhågor. Franska regeringen ir särdeles obenägen för densamma. Enligt aa Ar a RR RA RR ÄRE NRA