Aftonbladet – 24 februari 1873, sida 2

hade presenterat mig för henne. Det tycktes mig att han något öfverdref hennes intelligens, som var medelmåttig. Hvad hennes skönhet deremot angick, kunde man icke öfverdrifvaden. Den var i sanning underbart bländande, ackompagnerad af någonting slappt och nonchalant gratiöst, som mycket väl kunde bedära en femtikrig minister plenipotentiär, hvars hjerta endast var tjugu. Jag talade den aftonen, min fru, som en af Greklands sju vise. Det är så lätt att vara klok, när det gäller andra! Jag be visade mr de Manuserre, att han stod i begrepp att begå en dårskap, att dårskaper föra i släptäg långvarig änger och bittra samvetsqval, att passionen är kortlifvad, att då hans svalnat, skulle han häpna öfver, att han uppoffrat så mycket för den, att för en man af hans gry,skulle ett sysslolöst lif utan mål på längden blifva odrägligt, att hans förmäga, som icke toges i anspråk, skulle blifva ett straff för honom, att enstöringar, svärmare och poeter kunna finna lycka i ett lif utan någon regelbunden verksamhet, men att män, som äro födda att verka och styra, böra underkasta sig samhällets föreskrifter, likasom en whistpelare, vid äfventyr att icke få deltaga i partiet, måste iakttaga spelets reglor. Ni skall bli lycklig i ett år, två år på sin höjd, sade jag; men det tredje året skall ni upptäcka att er lycka är en kula fäst vid er fot, — en kula, som ni förbannar, men som er heder dömer er att släpa efter er ända till slutet. Han afbröt mig för att upplysa, att han icke ämnade säga ett evigt farväl tilldiplomatien, att jag resonnerade som om han för alltid ämnade fjettra sig vid ett lif utan nåzona regelbunden verksamhet, att han tvärtom skulle skynda sig att åter ordna allt, och att då han väl vore gift, skulle man