Aftonbladet – 22 februari 1873, sida 2

tade mig i de mest högtidliga ardalag att, till skam för lättsinniga personer, som icke göra sig samvete att genom sina misstankar angripa verklig heder och sann fromhet, had2 hans oförvitliga redbarhet blifvit allmänt erkänd; Man underrättade mig der. efter, att ett ackord blifvit undertecknadt af hans fordringsegare, hviix? samtyckt att för tillfället åtnöja sig med tjugn procent, öfr vertygade som de voro, att Holdenis mel Guds hjelp åter skulle komma på grön qvist och att allt skulle återbetalas dem med ränta på ränta. Han tillade, att som han icke hade två tusen francs disponibla, hade han tillåtit sin dotter att till förmån för mig beröfva sig ett familjsmycke, som vore värdt nämnda summa och ännu mer, så brådtom hade han att ådagalägga sin gammaldags redlighet. Denne hedersman från gamla dagar och hans uppfattning af sättet att uppgöra hedersskulder föreföllo mig verkligen dråpliga. Emellertid ansåg jag det vitna om föga delikatess att betala en person genom sin dotters bänder. Jag öppnade det andra brefvet, som var skrifvet med darrande hand. Det innehöll följande; -Min berre! Min far underrättar mig, att han är ör gäldenär, Han försäkrar mig, att det armband, som ni finner i medföljande etui, är värdt den samma, gomhan är skyldig er. För hvarje fall skickar jag er honom ovetande alla mina smycken och bönfaller er att efter behag förfoga öfver dem och att bevara min hemlighet. Jag ön skar er lycka; för oss är den för alltid förlorad. Detta lilla bref, som föreföll mig rörande, försonade mig något med Mänschen. Jag begaf mig genast med smyckena till en hederlig guldsmed, som betalt 2 bra för mina berfoguer, Han förklarade, att arm