Aftonbladet – 22 februari 1873, sida 2

n något fördelaktigare vändning än som jfgy, en skulle ha erhållit genom ett antagande kr ans phrases af det tillfälliga utskottets beänkande i ämnet, var, om möjligt, ännnet; era obetänksamt och misslyckadt, samt egpå adt att gifva dem, hvilka önskade att i nä än ot uttalande från representationens sidalde nna ett stöd för kröningsceremoniens för-lgp nstaltande, en ny anledning att tillämpa et gamla uttrycket: Gud bevare oss förpg åra vännerl! Då det tillfälliga utskottets för våra läare väl bekanta utlåtande blifvit föredra fö set, syntes det ett ögonblick som om icke m ågon öfverläggning skulle uppstå. Det varjst ;cksä alla möjliga anledningar att vänta ett sådant resultat. De, som kunde ha önskat fö stt bifall till den ifrågasatta underd. fram-te ställningen, hade ingen utsigt att ernå dettam resultat, och de måste under sådana omstänti ligheter vara angelägna att icke onödigtvisS ramkalla en pinsam diskussion. Den sidan a iter, som önskade att förslaget skulle för-e! falla, hade ingen anledning att taga till or-)b let, då dess äsigter vunnit en så afgjorde seger inom det tillfälliga utskottet, och sä-s kerligen på den sidan ingen önskade att ge-je nom nägra under sådana omständigheter obe-s höfliga uttalanden såra deras känslor, som f! kunde hafva önskat att saken fått en annan d utgäng. Men just som talmannen stodibe-n grepp att, med anledning af den tystnad,jl: som iakttogs från alla sidor, göra proposi-l1: tion på bifall till utskottets hemställan, hör-k des en ledamot begära ordet. Det var grefvelk Sparre, som, ehuru han kom till sammajla slut som utskottet och ansåg att hela för-f slaget var olämpligt och onödigt, och attn det ej bort framkomma, likväl icke kunde underläta att uttala sig om de motiver, på lt grund af hvilka utskottet kommit till zinj; slutliga hemställan. Grefven ansåg, att om le kröniogen vore ett gammalt häfdvunnet bruk, och om det vore af grunålagen sanktioneradt, så borde kröningen ega rum. Attdet vore ett häfdvunnet bruk hade utskottet också medgifvit, och tal. sporde nu hvarför man skulle just med afseende på en konungs kröning och vid ena konungs tillträde till regeringen afvika från bruket att börja hvarje förrättning med bön och en religiös ceremoni. Tal. utbredde sig temligen vidlyftigt om det vackra och upplyftande i så dana religiösa ceremonier. Han erirrade. huru vi vid inträdet i lifvet invigas dertilll. genom en religiös ceremoni, dopet, och dål! vi slatat, så äkalla vi också Försynen.! Skolornas, lägrens, domstolarnes, riksdagens: verksamhet börjades också med bön och äf-l: ven i de enskilda hemmen börjades och slu-l: tades dagen med bön, ehuru mänget husj: funnes der detta icke skedde, och tal. med-l. gaf för egen del att han var för mycket) öfverhopad af göromål för att ha tid dertill, men han fann det likväl vackert då han kom i något hus, der detta bruk iakttoga. Lemnande den religiösa sidan af saken, öfvergick grefve Sparre till frågan om hvad grundlagen kunde i ämnet innehälla, och sökte han dervid göra gällande den upp fattning af inledningen till. Succesaionsordningen, att deri verkligen finnes ett positivt bud derom att konungen skall krönas och hyllas. HEiter åtskilligt tal om jäsningen i de lägre lagren at det europeiska samhället och nödväcdigheten för de högre klasserna att icke lemna den utan uppmärksamhet, öfvergick grefven till en polemik mot Ätskilliga yttranden i hr Hedins anförande vid remissen at mo tionen, dem han ansåg det vara en pligt att icke lemna obesvarade, emedan, om man vankelmodigt och skyggt böjde sig undan för en diskussion om sådana satser, skulle den stora massan utanför gripas af sympati för det raska fortskridande, som genom dem predikades. Det ville sig likväl härvid icke bättre, än att sedan grefven i sammanhang härmed betecknat hr Hedin såsom stående ensam om den experimentalpolitik, som hans yttranden antydde att han hyllade, så företog sig grefven sedermera att visa, att ut skottet hade i sina motiver upptagit just de samma satser, som blifvit af hr Hedin uttalade, ett vitnesbörd, synes det osg, att hr Hedin icke står så ensam om dem, som grefve Sparre nyss förat hade velat läta påskina, då han med det vackra talesättet en fluga gör ingen sommara tröstade sig öfver att någon inom kammaren hyste skdana åsigter. Oaktadt emeilertid grefven sålunda hade mycket att invända mot utskottets motivering, ville han dock icke yrka ogillande at densamma. Allmänheten skulle nog ändå inse det lilla, dst myckna, det tvetydiga, som läge i den. Det blef förbehållet en annan ledamot att draga försorg om att det genom en votering blef i siffror konstateradt huru stort antal af kammarens ledamöter som delade utskottets äsigter, hvilka, enligt hvad grefve Sparre hade haft sig så angeläget att ådaI galägga, i sjöltva verket uttryckte detsamma som hr Hedin bade sagt i sitt bekanta anförande. Sedan nemligen utskottets ordförande, hr Sjöberg under starkt bifall från kammarens sida förklarat, att grefve Sparres yttrande endast föranledde honom att begära bifall till betänkandet samt hr Hedin, som hade begärt ordet vid ett af grefvens personliga angrepp mot honom, hade, likaledes under allmänt bifall, förklarat sig afstå från ordet, uppträdde hr Huss och framlade ett förslag till beslut, af innehåll, att kammaren, emotseende K,. M:ts beslut om D. D. M M. kröning, icke fann det väckta förslaget till någon vidare åtgärd föranleda. Hr Huss motiverade detta sitt förslag dels med en frawställning om kröningens betydelse ur religiös synpunkt, dels med anföI rande att att rent bifall till betänkandet kunde tvdas såsom uttrveck af mindra vänliga tänka. Or AA ks re