Aftonbladet – 22 februari 1873, sida 2

iro mycket goda vänner och vi likna hvar undra högat obetydligt. Jag har frågat mig sjelf. hur mr de Mauserre kunde fatta tycke ör mig och göra till sin intime vän en obeydlig yngling, som knappast lagt bort pojkfaconerna, som var mycket okunnig i allt som icke tillhörde hans konst, och hvilken efde ch tänkte på måfå och aldrig allvar igt begrundat nägat. Då jag frågade honöm härom, svarade han, att utom min ftalang, hvilken han hade förutspått, fann han äfven hos mig hvad han kallade ett godt hufvud, Jag förmodar, att han dermed menade litet af detta sunda bondförnuft, som skyddar för dumt förakt och inbilskhet. Han hade ett öfverlägset förstånd; han bade rest mycket, iakttagit mycket, läst myckat och hvad han upplefvat, Jikasom hyad han läst, understödde hans medfödda skarpsinnighet och omdömesförmåga. Man anade hos hgnom en krattigt nägd intelligens, som hade smält allt, i En öfverlägsen man är den, som förstår att väl aköta oitt yrke, på sämma gång han äfven begriper andra saker. Mr de Mauserre uppfylde sitt kall på ett utomordentligt sätt; han njöt af det, han dyrkade det. Han bru kade säga, att diplomatien är en konst, son: j sig innefattar fyra andra; konsten att föpskaffa sig underrättelser, hvilken fordrar ögon och öron, konsten att upplysa, hvar första vilkor är att identilcta sig med andra, konsten att råda, denömtåli.gaste af alla, och slutligen konsten att inderhandla, i hvilken karakteren bör komna förståndet till hjelp. Jag tror, att han :xelerade lika mycket i desza fyra delar Jans depescher ätnjöto stort anseende i trikesministeren; han uppläste för mig lere sf dem, hvilka förek ig. örkliga m a M uktdn d lör i jÄruj— — — Xl see st a