Aftonbladet – 22 februari 1873, sida 2

emförde den med originalet och samspråade med mitt samvete; det återstod oss ännu ägra små betänkligheter. Plötsligen hörde ag en röst säga bakom mig: Om denvwva kopia är till salu, köper jag 1enne, Jag vände mig lifligt om; orden voro verkigen stälda till mig, och den oväntade kövare, som de fattiges fd sände mig, Var just mannen med de allvarliga dragen, hvilken så väl förstod att le. Han hette de Mauserre och var ingen ringare person äp franske ministern i Dresden Vi blefvo ge: nast så bekanta, att jag redan dagen dersfter Åt miaaas hoa honom. Åtta dagar dersfter började jag hans porträtt, som jag fullsordade på sex veckor och till heder för hvilket Ban gaf en galamiddag för dipiomatiska kåren. Jag skulle ha velat, att tunn: bindaren der borta från sitt Bourgogne hade sett hur hans lättsinnige herr son blef firad, berömd, smickrad. Följande vår skickade jag detta porträtt till årets Salon; den stora allmänheten tilltalades föga är act: men det bemärktes af konpstnärerne, som förespådde, att jag skulle komma att gå långt. Allting har en början, som den intelljgente Holdepis sade, Välsignad vare min onkel Gedon, som var orsaken till att jag kom att fara till Dresden för att lära tyska och att jag i denna stad stötte på mr de Mauserre. Om också icke denne utmärkte man vore en hufvadperson i den bistoria, jag berättar för ar, skulle jag dock särskildt sysselsätta mig honom på grund af den stoga förbindelse, i hvilken jag står till konom. Jag tror att en långvarig och innerlig vänskap mindre härrör af Krhet i ställning Nn förra Inge ön viss öfverensstämmelse i uppfattnings: tet OD omdömet, i och jag min Ta,