Aftonbladet – 20 februari 1873, sida 3

DarRSIaIdGen OCh Gyrparneten ar JUipresCenLOIba beträffar, utveckla de stundom en frikostighet; för hvilken vi skulle falla . förvåning. Dessa julgregonter gifvas på flere olika sätt. I de allmänna skolofäa för yngre barn, hufvudsakligen söndagsskolorna,arfängeras nomligen ef skolans styrelse en större gran gom gvarstår omkring 8 dagar och i denna gran upphänga Sedermera barnens förätdrar eller vätner små presenter, som derefter vid något lämpligt tillfälle utdelas af skolans lärare; under det åt man i familjerna dels får sina presenter såg tillskickade med något bud, om de gifvas af någon som icke är närmare lierad med familjen, eller ock utdelade af en utklädd julbock, som här går under benämningen af Sauta Claus. Ännu ett annat sätt finnes äfven; ehuru det kanske icke användes i sådar omfattoing som de båda förra. När man går till sängs upphänger nemligen stundom den, som har skäl att emotse presenter, sina strumpor på något lämpligt och kändt ställe, och i dessa finner man sedermera på morgonen de gåtvor gom varit en-tillämnade, Af vår traditionella lutfisk och risgrynsgröt finner man intet spår. Jualaftonen har ingen bestämd mat, hvaremot det finnes få amerikanska hus uti: hvilka icke den påföljande dagen, eller jaldagen, den här sedvanliga kalkonen serveras. Som det ingick i min plan att tillbringa min julafton hos någon af mina landsmän ute på prairien, lemnade jag några dagar före jal S:t Paul och-gick med S:t Paul Pacific-jernvägen ut till den 100 engelska mil i nordvestlig riktoaing från S:t Paul liggande staden Litchfiell, der jag efter något besvär lyckades anskaffa mig en släda, med hvilken jag i vestlig riktning gaf mig ut på prairien. Någon banad väg fanns paturligtvis icke, det flata slättlandet, som jag först kom in på, låg som en enda-ofantligt stor hvit duk utbredd för mina ögon öch det enda rättesnöret jag hade med afseende k den riktning jag håde att taga, var en liten fickkompass samt de blåa rökpelare som på betydligt afstånd här och der uppstego från loggbasen. Vägen var icke aypnerligen besvärlig att passera, ty på den flata prairien fördelar sig snön jemförelsevis ganska jemnt, men när jag, efter att hafva rest 25 å 30 mil, kom ut på the rolling prairie, möttes jag af större svårigheter. Der hade nemligen på sina ställen meHan kullarne snön hopat sig i betydliga qvantiteter och utan då uthålliga hästars och utmärkt praktiska åkdon som finnas ute i vestern, skulle man haft ganska svårt att komma fram. Mot qvällen före julafton varsnade jag på afständ röken från en mensklig boning, gom efter hvad jag på afstånd tyckte mig firna borde vara en jordkula. Jag varsnart der och fann då att så äfven var, ehuru af det allra bästa slaget. Man hade nemligen här -endast till hälften gröft sig ned i jorden, ofvånpå hvilken voro lagda trenne lag af grofva timmerstockar, ofvanpå hvilka återigen ett endast föga sluttande tak var anbragt. Man bodde således till hälften under och till hälften ofvan jorden och härigenom blef det för jordkulans invånare möjligt att få dagsljuset in genom ett litet fönster, som var insågadt i den del mot göder vettande väggen som utgjordes af de ofveannämnda trenne bjelkarna, Ungefär 20 steg från boningshuset låg sädesladan och det dermed förenade boskapsstaliet äfven till hälften jorikala, som var upptaget af tvenne präktiga oxar samt en ko, Af säd fanns endast föga inne, det som icke var nödvändigt för vinterns behof hade som vanligt blifvit sfyttradt på eftersommaren;: höskullsa var deremot som det syntes rik : ligt fylld med kreatursfoder. Jag hade icke 1 styrt oriktigt, ty jag träffade verkligen den : jag sökte, Jan Erikson från Wermland,!: som sedan trenne år varit i Amerika och j: iu senast 2 år varit innebafvare af sitt 8014 icres stora homestead. Af sävälhonom som l! haps vänliga hustru mottogs jag med den : hjertlighet, som jag alltid varit van attli fisna bland mina landsmän på prairierna,: och jag behöfde icke framställa någon be-. gären om att få qvarstanna öfver julaftonen, ty jag förekoms häri genast af mitt: vänliga värdfolk, som erkelt men hjertligt: bad mig: stanna qvar och hälla till godo li med hvad de hade att erbjuda, För derasl( tvenne barn, en ficka på sju år vid namn : Anna och en gosse om tre är, Eric, tyck-1 tes ankomsten af en främmande herre vara ji synnerligt öfverraskande, men äsynen afli några paketer som jag medfört och som !l bostadens enkelliet gjörde det omöjligt förl: mig att dölja, gjorde snart att vi blefvo del: bästa vänner. E Redan bittida på jalaftonens morgon varli nitt värdfolk i verksamhet och när jag steg 1 app fann jag redan en väldig skinka puttra!l: ifver elden och utanför hörde jag min värds il väldiga yxhugg, sysselsatt som han varlj ned att göra den nödiga julveden i ord ji! ning. Jag skyndade mig ut och möttes!;j ler af en för mig helt främmande, menje synnerligen tilltalande tafla. Solen stodil ungefär tjugu grader öfver den vågigale snöhorisonten och från de otaliga kullarnes i I f ( 1 1 d 1 1 l . 1 i f f 1 J E 1 I snöklädda toppar kastades solstrålarne i ett bländande virrvarr vida ikring. Med unantag af den lilla verld, i hvilken jag befan mig, kunde jag icke upptäcka annät spår af mensklig tillvaro än tvenne rökar, i: som nästan lodrätt stego upp från horisonten, en i nordvest och en i sydvest. Den ena, upplyste min värd, kom från en jordkula, som förliden vår upptagits af en tysk farmarefamilj, som kommit från Illinois, der le köpt för dyr jord och efter tvä års resultatlöst arbete måste med tomma händer så från alit och i den andra bodde en svensk familj, man och hustru med ett barn, som sedan ett och ett halft är der haft sin bostad, — Sedan veden var huggen och inburen, i hvilket arbete de båda barnen med j hjertans lust deltogo, fodrades och vatinales kreaturen och åt de få fäglar, som stundtals kretsade omkring jordkulan, ut sattes efter gammal vacker svensk sed en liten knippa af otröskadt hvete. R Förmiddagen hade einellertid passerat un-k ler dessa och åtskilliga andra gmåbestyrd och straxt efter kl, 12 inbjödos vi af hus-1 dren till middagsbo då 9 t, Duken, som beAN VE