Aftonbladet – 20 februari 1873, sida 3

Bret från Amerika. XVL En julafton i en jordkula. Efter omkring fyra månaders bortovaro från Minnesota, under hvilken tid jag genomrest Iowa, Nebraska, Illinois, Wisconsin, besökt de större städerna utmed Norra Amerikas östra kust, samt i åtskilliga riktningar genomkorsat Canada, återkom jag åter till de tiotusende sjöarnes land i medio af December märad af det passerade året. Då jag senast var här möttes mitt dga af böljande sädesfält, grönskande batesmarker och en glad och sträfsam befolkning, som med lif och lust tillgodogjorde sig den rikliga skörd, med hvilken staten blifvit välsignad, nu deremot var allt förändradt. Öfver marken hade vintern bredt sitt hvita täcke, träden hade bortkastat sin gröna drägt samt påtagit sig den i solen gnistrande rimfrostskruden, i de himmelsfärgade vattnen kunde de förbiseglande molnen icke längre spegla sig och till och med den stolta Flodernas fader, den väldiga Mississippi, hade nödgats låta fängsta sig af den stränga herrskare 80om nu förde spiran. Btränga äro vintrarna här, det låter icke förneka sig, och den i år torde med skäl kunna räknas till en af de: kallaste som varit i mannaminne, men luften är hög och ren och när man ser den blåa röken i kokettaringlar uppstiga från logghuset invid foten af en väldig furuskog, samt ser bonden ute på vedbacken Sysselsat t med vedhuggning, tycker man sig återge en af de friska, tilltalande taflor, som så ofta möta den, som under vintern genomreser våra norrländska provinser. Det är också icke vintern i och för sig sjelf som af nybyggaren ute på den glest befolkade prairien motses med fruktan, ty skörden är dä redan inhöstad och såld, visthusen äro till följd deraf fylda och krsaa turen hafva äfven blifvit rikligt försedda med foder för den tid de icke kunna gå ute, utan det är för vinterns följeslagare, den förfärliga snöstormen, som han bätvar tillbaka. Och han har i sanning skäl dertill, ty döden är dens säkra lott gom dumdristigt vågar trotsa den. Snöstormarne här, liksom annorstädes i Amerikas vester, äro nemligen icke att förliknas vid våra yrväder, äfven de värsta, hemma, ty de uppträda här hastigare. och den tjutande stormen, som med förfärande hastighet jagar öfver de ändlösa slättlanden, drifver framför sig en anda mängd al fina snöpartiklar, som förtaga andan, ögonblickligen igensopa hvarje spår i snön, och gör det omöjligt att se ens på några glvars distans. Den som låter sig öfverraskas af en dylik storm ute på prairien är i sanning i en beklagansvärd belägenhet. Den isiga vinden stelnar hans lemmar, ban förlorar den riktning han skall följa föratt nå målet för sin vandring, och förtviflad sjunker han slutligen ned för att i de hopade snödrifcorna ontingen finna sin graf eller ock sent omsider efter stormens slut rupphittas i ett tillstånd, som ofta lemnar föga hop om bans vederfående. Hvad bättre är, dessa snöstormar höra lyckligtvis icke till ordningen för dagen, de äro skäligen sällsynta, och detta förhållande i förening