Aftonbladet – 20 februari 1873, sida 3

hel och ren, och de brister f atordafsgarne i öfrigt, som en granntyckt asmärkare skulle na kunnat framställa, uppvägdes i mina ögon rikligen af den oskrymtade, hjertliga vänlighet, kvarmed man bjöds att hälla till godo med hvad kuset förmådde. För öfrigt skulle man vara bra bortskämd för att icke vara nöjd, Brödet, som vi döppade i grytan. var nybåkadt och välsmakande, och den stora kyckling, som scdermera i ett slags stufvad pajform serverades, och som väckte barnens synnerliga förtjusning, hade tydligen icke farit illä under den korta tid, som varit honom förunnad ätt lefva. Och så kom eftermiddagen med gina små anordningar för julbordet, ty detta fick ej saknas, och aftonmåltiden. Någon julgran fanns icke, ty barrträd äro ännu icke uppdragna i denna trakt af Minnesota, men tvenne ljus stodo på det med en hvit duk öfverdragna bordet och rundt om desgea voro placerade en mängd julbuHar 1 olika former, bakade af husmodren, samt åe små presenter de kunnat åstadkomma, till livilka jag lade de jag medfört. Icke heller fanns på måltidsbordet Intfisken och risgrynsgröten, men den präktiga skinka, som i deras ställe der intog hedersplatsen, käfde alla tvifvel om, att icke nybyggarens arbeten och försakelse funnit sin välsignelse. ; Maten åts under den gladaste sinnesstämning och derefter utdelades till barnen de små skänkerna, De voro hvarken dyrbara eller smakfulla, men de voro gåfvor, detta var allt som behöfdes; och på jordkulans tilltrampade jordgolt gallopperade den lille treåringen med den trähäst jag skänkt honom -otvifvelaktigt med lika mycken fröjd och lust, gom det i öfverflöd uppfödda barnet på ett bonadt och mattbeklädt. Alt var glädje och tacksamhet och när sedermera. husfadern läste ett kapitel ur bibeln om Kristusbarnet, är jag säker på att från det favuisa folkets hjertan uppsteg mången varm tacksägelse till Honom, som jemnat leras besvärliga stig och gifvit dem mod och styrka att besegra svårigheterna i den nya verlden. Men utanför föll snön sakta ned och en och annan snöflinga, som fäste sig vid jordkulans enda af sommarsolen färgade fönster, pplöste sig hastigt och försvann, liksom hade döse isiga hjerta smält af glädje vid. isynen af dei stilla frid, som rådde. derinne; och när jag sedån från ena hörnet af ummet, der husmodrens vänliga bänder redt mig en.bädd, börde det minata barnet, änna mslutande käpphästen, med sin veka stämma ftersäga modrens ord: god natt,snälla Jesus — då kände jag för visso huru Gud i sin ändliga storhet så väl vetat att fördela Palatsen åt de höga, Men glädjen åt de små. H. N.