Aftonbladet – 20 februari 1873, sida 2

att han med den föraktligaste ton förkla rade, att det vore förbi med mig; då man hörde honom, skulle mar kunna tro, att jag höll på att dränka mig i en spilkum mjölk, hvilket för en konstnär är det nesligaste af alla dödssätt. Visst är emellertid, att mycket borgerliga ider, till min stora förvåning, började gro i min romantiska hjerna; jag tog mig om hbafvudet med båda mina händer och frägade mig om det verkligen var mitt. Dag efter dag, sittning efter sittniog, kände jag förminskas den motvilja, som jag hyst för äktenskapet; det föreföll mig som om det verkligen funnes en gnista sundt förnuft i onkel Ged6ons postscriptum. Jag sade för mig sjelf att en begåfvad hustru, som med hjertats renhet förenar intelligens, smak och detta behag, som blomstersmyckar lifvet, ex hustru, som gräter, dä hon deklamerar Der König von Thule, och som förstär att utströ de i himlen plockade rosorna öfver denna verldens pöjen, är en herrlig hjelpkälla och ett dyrbart smycke i en konstnärg lif. Och en qväll lofprisade mr Holdenis för mig den tyska plägseden med långa förlofningar. Se denne unge man, som beger sig ut i verlden! sade han med ett lyriskt tonfall. Han skall med förakt vandra förbi hufvudstädernas bullrande nöjen och sina samtidas utsväfningar. Men hvem skyddar honom då mot frestelserna? Hvilken talisman, hvilken amulett räddar bonom uadan hvarje lockelse, hvarje felsteg? Han bär inristad i sitt hjerta den ljutva och kyska bilden af sin blonda eller brunetta trolofvade. Hon väntar honom, han har lofvat att återkomma till henne med rent hjerta och obefläckade händer. Den rena kärlekens. engel vakar öfver honom gch håller frestaren på afstånd.