Aftonbladet – 19 februari 1873, sida 3

tionsvägrandena och vägran af saktion i stats rådsfrågan, äro icke hela saken, ja de är knappt en gång sakens kärna, Dessa frå gor gåfvo den yttre anledningen dertill, at storthinget formulerade sitt missnöje med regeringen i ett bestämdt uttalande. Mer missnöjet låg mycket djupare och gick mycket längre tillbaka i tiden. Det var rege ringens hela ställning till folkrepresentatio nen, ända sedan det politiska lifvet blej väckt och kom till sjelfmedvetande hos oss. som fick sin dom genom adressen, Det var regeringens brist på initiativ och förutseende. det var den sjelfskapande ställningen såsom konservativ statsmakt i vårt samhälle, och det var slutligen hennes kotterimässiga komplettering af sig sjelf och hennes principenliga utestängning af hvarjeliberalt ele ment, som hade gjort, att statsrådet icke representerar den upplysta folkmeningen i landet i dennes olika nyanser, utan en liten minoritet — det var alla dessa omständig: heter, som under årens lopp hade samlat sig till ett bittert agg och som i adressen öppet gåfvo sig luft... Det varicke heller någon brist på framställningar af dessa åsigter under adressdebatten, likasom de fingo sitt uttryck i sjelfva adressens konklusion; men regeringen låtsar, gom om dessa förebråelser aldrig blifvit tänkta eller uttalade. För henne existera blott dessa båda frågor, och då hon nu lofvar, att det icke skall bli någon tvist om prolongationen i år, och hon sysselsätter sig med att overveje statsrådssaken, tyckes hon med största lugn och trygghet vilja fortsätta sin tillvaro såsom konservativ, återhållande statsmakt. Men — med dessa ord slutar den artikel, hvars hufvudinnehåll här är återgifvet, och hvars klara framställning jag tror ingen skall ha läst utan intresse — vi ku na knappt tro, att storthingets majoritetskall finna sig häri eller kan stå till svars för att göra det. Den 17 Februari. I förmiddags tog då striden sin början, Den inleddes, efter några anmärkningar af byfoged Selmer från Drammen, med ett längre anförande af representanten för Kristiania Lövenskjold, som föreslog en sådan omredsktion, af den projekterade deagoråpingen, att denna derigenom, såsom det under debatten armärktes, skulle bli ett mycket starkt förtroendevötum åt regeringen. Derpå föreslog representanten för Jarisberg och Laurvigs amt, f. d. statsrådet K. Motzfelåt, en dagordning så lydande: Med skyldigt afseende å H. M. konunrens nådigsta meddelande till storthingetaf ien 3 Febr. 1873, men tillika uttalande, att storthinget icke finner, att den sakernas ställning, som föranledde dess underdånig sta adress af den 15 Maj 1872, och för hvilken nzehbålletsaf statsrådsprotokollet den 28 i samma mänad var utan afgörande betydelse, ir i något väsentligt afseende förändrad genom hvad som från statsrådets sida nu se1ast genom det underdånigsta utlåtandet af len 3 dennes har yttrats — ölvergår storhinget till dagordningen. Dokumenterna läggas till protokollet, af ivilket presidenten bemyndigas att meddela Nn afskrift, för så vidt denna sak angår, till ustitiedepartementet.s Slutligen försvarade Sverårup i ettlängre införande sin uppfattning. Förhandlingarna tbrötos kl..2 för att Eter fortsättas kl. 5 i tt eftermiddagsplenum, tom sannolikt icke skall afelutas förr, än saken hor kommit un-! ler omröstning, till och med om detta först kulle ske sent i natt. Den förväntade maoriteten förmodades i middags skola bli 65 fs storthiugets. 110 närvarande medlem nar. ) s ) Enligt förut ingånget och meddeladt telegram utföll omröstningen med 66 röster mot 42 för Motzfeldts förslag.