Aftonbladet – 19 februari 1873, sida 3

sekreterare, protessor Arrhenius, 8 måna ders tjenstledighet och kommer hans tjensteåliggande att under tiden delvis uppehållas af sekreteraren hos Stockholms läns hushållningssällskap, frih. Hermelin. Bref från Norge. (Från Aftonbladets korrespondent.) Kristiania den 16 Febr. -Man misstager sig knappt; om man säger, att på de båda senaste dagärne häristaden har varit rådande en stark känsla af betydelsefullheten af den diskussion, som begynner i morgon. Medvetandet härom har gif vit sig till känna på många olika sätt och icke minst genom alla de rykten, som i dessa dagar Ha korsat hvarandra, och hvilka till största delen ha saknat all praktisk grundval. Huru man på den ministeriella sidav uppfattar ställningen, derom vill jag icke uttala någon gissning; på den andra sidan, inom storthingsmajoriteten, tyckes man deremot vara mycket säker, både hvad målet och hvad medlen angår, egentligen kanske at den orsaken, att man här är fullkomligt vias på, att de om några månader förestående nya valen — hurudan än utgången af de ögonblickliga brytningarne må bli — ännu starkare skola bekräfta, att va männens stora flertal icke blott gillar, utan bestämdt fordrar en fast hållning mot den nuvarande regeringens åsigter och hennes deraf dikterade handlingssätt. Det tyckes, som man i de kretsar, hvarifrån tanken på ett förnyadt åberopande af storthingets i fjol af. gifna misstroendevotam har utgått, sedan regeringen i utlåtande den 3 dennes ånyo har betecknat sin ståndpunkt — det tyckes, som om man i dessa kretsar handlade med en tillförsigt om seger i en närmare eller fjermare framtid, som knappt i samma grad förefinnes i det motsatta lägret. I dag skall således striden på allvar tsga sin början. Ehuru jag flera gånger förut har redogjort för åe tvistepunkter mellan regeringen och representationen, omkring hvilka denna strid företrädesvis vänder sig, torde det kanske tillåtas mig att ännu en gång komma tillbaka till dem, för att derigenom gifva en för svenska läsare ksnske icke alldeles öfverflödig orienterande bakgrund för den parlamentariska debatt, som jag i mitt nästa bref skall ha att skildra. Jag gör det så mycket heldre, som just nu framför mig ligger en framställning bäraf, meddelad af en bland storthingets egria medlemiar, en framställning, som säkerligen med stor noggrannhet återgifver just kvad man kunde kalla medeltalgopinionen irom: storthing oriteten och inom den valmansmajerit hvilken denna stöder sig. Den redogörelse, jag här fsyftar, är afgifven af förste representanten för Hedemarkens at, advokaten Schulze, i en af konom utgifven provinstiining Giomäslens Tidende, och följande är ett sammandrag deraf. Efter att ha omnämnt att regeringen i sitt utlåtsnde den 3 Febr. blott behandlar de bäda frågorna: prolengationssaken och statsrådssken, yttrar förf., att hvad den förra af dessa frågot beträffar, så går regeringen väl in på att erkänna, att den termin, som hor hittills har besiämt för de årliga storthingen, har varit för knappt afmätt, och det tyckes, som om hon, isynnerhoet för detta års sesson, icke vill sätta sig emot, att storthinget får den behöfliga tiden. Men i principen vidblifver regeringen dock, att en bestämd tid bör fastställas, och i hela sin framställning söker hon föravara den ksigten, att hon har betedt sig både förnuftigt och konstitutionelt vid sin vägran al prolapgåtionm ären 1871 och 1872, När regeringen här går ut ifrån det allmänna antagandet, att det är örekligt, att storthingssessionerna icke bli för långvariga, så äro väl alla öfverers härom. Men det finnes ett antagande, som står mycket högre, och det är, att storthinget måste ega den nödvändiga tiden att utföra sina göromål, och åetta anspråk går man icke till mötes genom att en säng för alla genom en bestämd regel fastställa en viss dag, då storthinget skall ha slutat. Det kan vid ett vägarbete gå an att bestämma, att det skall vara fullbordadt till! en viss dag; ty går ået icke med 100 man, kan man taga 200. Men detta låter sig icke röra vid ett sådant arbete som storthingets; ty här kommer det an på mängden och betydelsen af de saker, som storthinget harj: att behandla, och på huru låvgt de krafter unna räcka till, som ha den vigtigaste anielen i sakernas förberedande och afgörande. Beträffande frågan om rättighet för statsråden att deltaga i storthingets förbandlinsar yttrar sig regeringen i sitt utlåtande nycket kort; hon etår qvar på sin fordna ståndpunkt och anför sina fordna försvarssrgumenter. Hon upprepar, att hon närmare mäste öfverväga, hvilka andra förändringar författningen böra företagas i samband :! med denna reform, och uppräknar desamma j! om i fjol, under det att likväl tanken på Å 3 ett öfyerhus tyckes vara öfvergifven. Om lenna sak vore ny, sknlle hennes önskan att jaga dessa frågor i ötvervägande vara fall l. komligt berättigad; men sedan den i 50 årl: ar varit föremål för offentlig diskussion j och sedan den har blifvit behandlad på 11 ; storthing, tyckes det ha funnits tillräcklig ( id till begrundande. Man kan derför icke t örstå regeringens anspråk på tid till nyttj!l oegrundande, såsom annat äm en bestämd s untydan, att hon icke skall antaga förslaget ; ;B, som det föreligger, utan att hon ound-; rängligen fordrar, att förändringen skall åt-!, följas af andra förändringar. Och är det! så, kunde regeringen lika väl säga, att hont ulldeles icke ville ha reformen. Ty erfa l! renheten från äldre storthing visar tillräck; igt, huru svårt det är att öfvervinna del; ördomar och de betänkligheter, som äro örkundpa med till och med den minstatör It indriag I grundlagen, och när hon derför villj: va en-rad af förändringar införd med ens, så är l t 1 letta detsamma som act säga, att vilter skola!; skjuta afgörandet af dessa fråcor 50 år bort i