Aftonbladet – 15 februari 1873, sida 2

Aukland tog med mycken vördnad hennes händer i sina, han smålog vänligt emot henne med både läppar och ögon. Låt nu mig tala, fra Ware, Kan nitro att jag skulle vilja görå er son något ondt? Känner ni inte igen mig? Känna igen honom! Hon såg förundrad upp på honom. Hon kände honon genom andra; hon hade aldrig sett honom. Hvad kunde han mena? Hon kunde ej svara, men hennes tystnad talade tillräckligt om hennes förvåning. Herr Aukland smålog åter. Har ni glömt Bob Rotney? Det ärjag. Se på mig och säg mig om ni ej kan spåra någon likhet med honom i mina drag. Ni har ej förändrat er. Bob Rotney! Robert Aukland, den rike, vestindiske köpmannen skulle vara den fattige ynglingen från Wexmoo? Ja, det var så, och nu visste hon att all fara var förbi för Martyn. Men öfvergången från sorg till glädje var mer än hon förmådde bära, och hon sjönk öfverljudt gråtande ned på en stol. I detta ögonblick knackade det på dörren. Aukland öppnade den på glänt. En person ville tala med honom i affärer, sade unge Jones, som stod derutanför, Jag har inte tid, svarade Aukland i så skarp ton att unge Jones förbluffad for af utför trappan som en pil. Men detta afbrott bidrog mera att återkalla Helen Ware till sig sjelf, än något annat kunnat gjort. Jag visste inte att. ert namn var Aukland, sade hon och aftorkade sina tårar. Jo — kanske jag vetat det fordom, men jag hade alldeles glömt det; alla kalläde er beständigt Rotney. Inte ett ögonblick tänkte jag i alla fall på er i samband med herr Aukland i denna firma, Jag kan knappast tro det ännv, Jag ser likheten, jag känner