Aftonbladet – 15 februari 1873, sida 2

Det i kröningsfrågan af Andra kammarens illfälliga utskott afgifna betänkande föregger nu i tryck och bekräftar den förut af ss meddelade uppgiften, att utskottet besluit afstyrka det å talmanskonferensens vägar af vice talmannen framställda förslag i mnet. Betänkandet, af hvilket våra läsare äkert med stort intresse skola taga känneom, är af följande lydelse: I Andra kammarens sammanträde den 25 ästlidna Januari har, på sätt det då hållna rotokoll utvisar, hr vice talmannen, frierre J. G. N. 8, Åkerhielm yttrat fölande: Hr talman, mine herrar! Då jag nu här beär ordet, sker det med anledning af den öfveräggning, som i torsdagens talmanskonferens gde rum; och i enlighet med det häfdvunna ruket från ståndsriksdagarne, då vice talmänjen väckte liknande förslag, går jag nu att göra n framställning, hvilken jag har grundad anedning antaga samtidigt förekommer i medkamnaren. Vårt brödrarikes Grundlov säger uttryckligen 2 10), att konung skall krönas, Våra grundlasar — I veten det — innehålla derom intet skriffet ord. men våre fäder hafva lydt hjertats maing och folkets önskan, då de, hvarje gång de ned tillgifvenhet och förhoppningar helsat en ny onung, genom riksdagen anhållit, att han måtte Terrans tempel låta fästa kronan på sitt hufrud. Jag antager, att I viljen vidhålla gammalt läfdvunnet bruk och svenskmannased, :då jag räcker fråga derom, att riksdagen ville i underlånighet anhålla, det konungen och hans höga ;emål täcktes låta kröna sig och att Hans M:t lertill måtte bestämma dag under tiden för denna iksdags sammanvaro, hvadan jag hos kammaen vördsamt hemställer: ; att kammaren behagade åt hrr kansli-deputeade uppdraga att, i anledning af den nu väckta rågan, inkomma med det yttrande och förslag, vartill den lärer föranleda.Utskottet, till hvars utlåtande ofvan injagna framställning blifvit hänvisad, förbiser visserligen icke vigten af ett gammalt häfdvunnet, tillförene äfven genom lag stadsadt bruk, som redan i följd af sin ålder förtjenar aktning, med hvilket förena sig många minnen ur Sveriges historia och som tillika har stöd i den betydelse, hvarje af religionen helgad förrättning måste innebära. . Våra grundlagar innehålla emellertid i detta ämne icke något annat, än den antydan, som förekommer i inledningen till Successionsordningen och som, under förntsättning af vissa, jemväl angifna vilkor, afsåg det fall, då det nu varande konungahusets höge stamfader kunde komma att såsom konung rikets styrelse öfvertaga. Om eller i hvilken mån det urgamla bruket numera uppbäres af det allmänna föreställningssättet, eller om i större eller mindre delar af landet konungens och hans gemåls kröning betraktas såsom en sjelfva begreppet af konungamakt med nödvändighet tillhörande och denna makt högtidligen bekräftande handling, tillåter utskottet sig icke att uttala Hågon förmodan. Deremot är utskottet förvissadt om, att en sådan förrättning icke kan närmare tillknyta de band af kärlek, tillgifvenhet och trohet, med hvilka svenska folket är förenadt med den konungaätt, hvilken, såsom konungen i sin första helsning till folkets församlade ombud också erinrade, satt sin ära uti att vara svensk, — en ära, som får ökad glans vid tanken på, att under konungarnes af denna ätt fridsälla styrelse landet uppnått en förut knappt anad utveckling och förkofran inom alla odlingens områden, Icke mindre är utskottet öfvertygadt om, att konungens uppskattning af sitt höga kall samt de dyra och ansvarsfulla pligter, det medför, är lika fast och oföränderlig, ehvad hans tillträde af riksstyrelsen beseglas i öfverensstämmelse med det urgamla bruket eller icke, likasom att, oberoende deraf, han hyser samma känslor af huldhet och kärlek för det folk, som kallade hans farfader att intaga den tron, så månge hugstore konungar förut innehaft. Med denna öfvertygelse om be skaffenheten af det ömsesidiga förhållandet emellan konung och folk, vill det synas utskottet icke vara förenligt, att riksdagen skulle till konungen frambära en anhållan. som i någon mån kunde lägga ett band på H. M:ts egen uppfattning af den i fråga satta högtidliga handlingen i och för sig eller om rätta tidpunkten för dennas begående. Enligt utskottets föreställning, är det konungen ensam, hvilken det tillkommer att i den ordning, grundlagen utstakar, meddela riksdagen sin vilja i detta afseende, och en sädan behandling torde ock i det huofyndsakliga öfverensstämma med den, hvilken det åberopade stadgandet i vårt brödratikes grundlag synes angifva. Finner H. M:t sig böra, i likhet med sine höge företrädare, till Sveriges Konung krönas och hyllas, måste denna högtid vinna högre betydelse derigenom, att folkets valda ombud i densamma deltaga, och den har då icke behof af yttre ståt eller fåfänglig prakt för att i sånn mening utgöra ett offentligt vitnesbörd om föreningsbandet emellan konungen och folket. På grund af hvad nu är vordet anfördt, hemställer utskottet vördsamt, att den af hr vice talmannen, friherre kerhielm gjorda framställning icke måtte någon ytterligare åtgärd af Andra kammaren föranleda. Vid dagens sammanträden inom kamrarne