Aftonbladet – 14 februari 1873, sida 3

vation, hvilken man vore färdig anse skrifven för dagen, en kritik af det i sina hufvudårag ävnu olyckligtvis gällande skolsysiemet. Se här nägra rader : Den nu bestående skolan har förelagt si jatt upplösa ett problem, i sig sje i rnemligen: act sprida den ny lgränsade kulturen med den gamlas begränIsade medel. — — Den nya lefvande kulturen I kande icke och borde icke afqvitta sin forjdran att få lika väl utrymme i skolan som Jen kultur, hvilken egentligen numera icke existerar annat än historiskt. Vidare heter I det: Det hufvadfel, som synes vidlåda den )i Sverige bestående skolan, är ytlighet eller mångkunnighet på grundlighetens bekostnad. Man torde finna orsaken dertill i den organisation af läroverket, att hvarje lärjunge Jder måste på en gång studera för många heterogena saker, som i stället för att, enligt den allmänna meningen, understödja hvarandra och gifva hvad man kallar en allsidig bildning, endast leda till ett blandadt kaos af ofullständiga kunskaper. Det är icke möjligt att med lust och intresse studera på en gång flere döda och lefvande språk, matematiska, teologiska, filosofiska och fysiska vetenskaper. — — Lärjungen tsingas att läsa alla ämnen med lika kraft, och genom detta tvång på hans intresse och håg gör mana honom lika likgiltig för alia. Dessa ämnen äro för djupt ingripande i hela vär tillvaro såsom kulturfolk, för att icke den störste svenske tänkare skulle ha sysselsatt sig med dem. Redan vid mycket unga är besvarade Geijer Svenska akademiens prisfråga: Om inbillningskraftens verkan på uppfostran, med den påföljd, att han hedrades medtstora priset. I sina Minnen säger han: Att urskilja hvars och ens sträfvande att nå sitt lifs bestämmelse, att hjelpa det fram, är uppfostrang stora konst: en konst, som ej heller kan utöfvas utan kärlek. Auvlsg finnas nog. Ja, det är min fullkomliga öfvertygelse, att det finnes ingen enda menniska, som ej kan göra någonting bättre än alla de andra. Också finnes ej en enda, af hvilken jag ej tilltror mig att lära något.. Geijer insåg Jika klart som Agardh, att den pu varande skolan vore bygd på en konstlad kompromiss mellan olika kultar-utvecklingar, samt att den tid redan vore inge, då de gamla språken borde nedlägga ein enväldiga spira. Thorsten Rudensköld, den ädle och varmbjertade fosterlandsvännen, uppstälde i Tankar om ståndscirkulationen följande hufvudprinciper: 1:0 avt kroppsarbetet inympas på skolan gom en vätentlig del af hernes öfningar; 2: att skolans allmänt menskliga underlag blir gemensamt för hela nationens barn af alla samhällsklasser. Tegners skoltal förtjena ock ihågkommas. Nämna vi så J. A. Hazelius, O. von Feilitzen (Lärdomsskola och medborgerlig bild ning), hvilken förf. med Rudensköld önskar en viss plats åt kroppsarbetet, Sveriges elementarläroverk samt deras organisation at S. W. A., Pedagogik för folkskolan och hemmet al L. Kellner (öfvers) inzehållande många goda viskar, kunna vi slnta denna knapphändiga revy med den oförskräckte, mängsidige och belt säkert innerligt välmenande S. A. Hedlund såsom bevis på OClaösons ofvannämnda ord. Innan vi sätta punkt, må till sist några ord utsägas om det ofvannämnda Sveriges elementarläroverk af S. W. A., emedan arbetet är skrifvet med auledning af läroverkens omorganisation. Förf., tydligen en erfaren skolman, söker först visa, huruledes urder närvarande förhållanden en skadlig öfveransträngning måste uppstå bland lärjungarne. Röravde sjelfva undervisningen, kritiserar han ekarpt det nuvarande systemet samt f. d. eckiesiastikministerns åtgär der samt framlägger sjelf ett nytt organisationsförslag, i hvilket ett framstående rum tillmätes historien och modersmålet jemte fornnordisk litteratur, ett ämne zom komiterade funnit för godt att alldeles stryka, Bevisen mot de gsmla språken såsom skojans ceptrumi torde ej lätt kunna vederläggas. Bland annat yttras, sid. 25: Vihafva en egen civilisation, en egen kultur, som i likhet med den gamla innefattar icke blott ett slutet helt af menskligt kulturlif, utan till och med flere sådana perioder, deritland åen gamla sjelf. Den gamla civilisationen har gätt upp i den nuvarande allmänna kulturfonden, hvilken är oändligt mycket rikare både till innehåll och omfattning. Skall man af pietet för en af rötterna offra både stam och krona? Hura snart sagdt omättliga de gama språken äro i sina fordringar, kan inhemtas af det närvarande systemet. De hafva lejonparten af tiden, och dock är detta så långt ifrån tillräckligt, att man helt visst om 19ynglingar af 20 kan säga, att den på de gamla språken nedlagda tiden är mer eller mindre till spillo gifven. Det vore således en tvåfaldig galenskap att föredraga den gamla litteraturen framför den nya. Vi behöfva det ej, emedan vi ega dena gamla i den nya, vi böra det ej, emedan den nya är oändligt mycket rikare och för oss af oändligt mycket större värde... Den mest fanatiske beundrare af forntiden måste medgifva, att den moderna biidsingen ej kan förvisas ur skolan. Men dåtiden knappt räcker till för den gamla ensam, (om nemligen några verkliga frukter skola skördas), hvad mäste väl följden af en sådan amalgamering blifva? Ett onaturligt grammatiserande på delägre stadierna, ytlighet i kunskaper samt fysisk försämring genom öfveransträngning. Då de gamla språkens ställning inom skolan utgör cen egentliga tvistefrågan, hafva vi anfört dessa ord såsom uttryck från den ena parten. Författarens organisationsplan är: den gysnsamma elevskolan, omfattande de 4 lägsta klasserna, realgymnasium med tre-åriga samt idealgymnasium med fyr-åriga