Aftonbladet – 14 februari 1873, sida 3

Har herr Aukland gått? frågade han så likgiltigt han kunde, då han gick in. Ja, sir.s Förste bokhållaren satt ännu vid sin pulpet, och han talade ett par ord med Martyn om sockerprofverna. Det var tydligt att han ej sew brefvet, Martyn såg sig omkring efter det, mea fann det ej; förmodligen hade ban tappat det på gatan. Hvad betydde det också? Innan morgonens sol gått ned skulle de ju alla veta, hvilken brottslig galniog han var. Han gick hem, och denna afton bekände han allt för modren. Han hade trott sig vara ensam, men hon både hört de djupa suckar som undsiuppo honom. Hon smög sig till horom; hon satte sig bredvid honom; hon sade honom hvilken gnagande oro så länge tärt på henne; hon bad honom i kärlek och förtroende säga sin mor allt; och med hennes armar lindade om hans hals och sin kind latad mot beanes, bekände Martyn sin synd, Hvilken natt det blef för henne! Hon sick som vanligt till sängs, för att ej väcka uppseentdej.-men hon sof ej, och huru hon uthärdade Genna långa natt, burn hon kunde uthärda den, är obegripligt. Hennes son, som hon sträfvat att Jeda på vägen till bimnelen, hennes älskade son, som alla trodde m godt, han skulle sluta så! Hura fallt roa litade på hans ord, huru väl kon vissta utt hon kuude lita derpå, när han sade att m han kunnat slippa ut.ur detta ohyggliga lät, han med Guds hjelp aldrig skulle IMit ånga sig i ett dylikt. Det fanns ett svagt hopp — att herr Auk. i, and skulle lyssna till hennes bönen och föräta honom, Jem Wöner, Helens; hvem ljest akulle väl bedja fök honom? Såogerna von gjorde det, så motbjudande det föreföll