Aftonbladet – 14 februari 1873, sida 2

tade att Martyns utgifter vida öfverstego hans tillgångar. Hon fruktade att han antagit vanor, som skulle tvinga honom att skuldsätta sig. Hans skulder kunde kanske ej vara stora, tänkte hon ibland, men dock alltför stora för Martyn och hans begränsade tillgångar: hvad skulle hon då sagt, om hon känt verkliga förhållandet? Hundrade pund — och en rätt vacker summa dertill — skulle icke heller varit nog för att hjelpa Martyn ur hans förlägenhet. Ingenting trycker så på ett känsligt sinne som skulder, och Martyn Ware gick till tullhuset med feberbrännande panna och oredig tankegång, knappasti stånd, som han sade åt Vavasour, att sköta sina dagliga göromål. Vavasour, som i sjelfva verket var en godhjertad menniska, hade lofvat hjelpa honom ur dessa svårigheter. Han skref hem till sin far och bad honom skicka något i förskott på det årliga underhåll han uppbar och hade nu under tre postdagar väntat en vexel på det begärda beloppet. En del behöfde han för sina egna skulder, men resten ämnade han ärligt dela med Martyn. Nu var åter vestindisk post kommen och Martyn väntade med förtviflan i hjertet på den utlofvade Thjelpen. Det var redan middag, då han åter kom Itill kontoret, och han såg sig ifrigt omkring i rummet efter Vavasour, men han var icke der. Herr Manw hade gått ut för att äta I middag, och den yngste bokhållaren Jones, som nu hade kommit, men som såg mycket blek och medtagen ut, satt ensam vid pulipeten. År Vavasour borta? frågade Martyn, Ia han är borta, svarade Jones, Hvar då? frågade Martyn förundrad. aHan har lemnat kontoret2, sade Jones, och skall resa hem; men jag kan väl frö