Aftonbladet – 14 februari 1873, sida 2

iska majoriteten inom de konstituerande ,m ortes räknade han i synnerhet på sön-Ira ringen mellan de monarkiska partierna, !pi vilka stridde för olika pretendenter. Omlpi len konstitution, som slutligen genomfördes i m f den monarkiska majoriteten, yttrade han:!g: I viljen hafva en monarkisk-demokratisk ki örfattning; men i edert förslag ser jag en last monarkien, icke demokratien. Den liverala unionen och progressisterne äro enlast måna om den parlamentariska allmaken och den ministeriella allmakten; jag fin er båda i författningen. De bibehålla sollaten, som skall garantera dem en lugn matsmältning, och presten, som skall intala folket att endast sysselsätta sig med himmelska ting och icke tänka på att menniskan har en hög uppgift att fylla på jorden. I hafven kränkt jemnlikheten, då I velat bibehålla en privilegierad religion. I talen om icke-katoliker såsom om förtappade mennigkor, då likväl menniskans värde icke beror på hennes religiösa bekännelse utan derpå, att hon inrättar sina handlingar efter den allmänna moralens sanna grundsatser. Isynnerhet bekämpade han konstitutionens 31 artikel, som för vissa undantagsfall medgifver suspenderandet af de allmänna medborgerliga rättigheterna. Den nye inrikesministern Pi-y-Margall är, äfven han, en republikan af gammalt datum och lefde under slutet af Isabellas regering i landsflykt. Vald till medlem af de konstituerande cortes, förvärfvade han redan vid sitt första uppträdande anseende såsom en parlamentarisk förmåga af första ordningen. Redan förut var han känd för sina djupa insigter i filosofien, gina grundliga nationalekonomiska studier och framför allt såsom en man af grundsatser och en redbar karakter. Såsom medlem af oppositionen inom de konstituerande cortes bekämpade han i synnerhet interimsregeringens finansiella politik och specielt hennes länenegociationer. Han inskränkte sig härvid ingalunda till en negativ kritik, utan framställde sjeliständiga förslag, i synnerhet till ett nytt fondsystem, som på sin tid väckte mycken uppmärksamhet. Då Prim en tid närmade sig till republikanerne, var det starkt fråga om att Pi-y-Margall skalle inträda i regeringen såsom finansminister. På detta sätt skulle en kompromiss bringas till stånd mellan regeringspartiet och republikanerne. Men dessa underhandlingar strandade hufvudsakligen på Pi-y-Margalls omedgörlighet. Han.är nemligen icke rätte mannen, när det gäller att på omvägar och ge nom klokt anlagda kombinationer. nå. ett mål. Han förstår endast att gå den raka vägen till målet och vill icke pruta af en härsmån på sin öfvertygelse. Han är en sträng, allvarlig, nästan asketisk natur. I Något till åren, som han redan är, gripes han af ungdomlig hänförelse, så ofta han kommer in på det filosofiska och religiösa I I området, i synnerhet då han bekämpar den för, I domen, att spaniorerne äro ett i eminent meI ning katolskt folk, samt bevisar att fastmera den ena hälften af folket är likgiltig för den katolska statskyrkan och den andra fiendtlig mot henne. Margalls föredrag är till formen klassiskt och utmärker sig genom en hög Om Emilio Castelar, den nya regeringens utrikesminister, kunna vi fatta oss i korthet, ty hans namn och den roll, han spelat i Spaniens nyaste historia, äro välbekanta för våra läsare. Redan långt före Septemberrevolutionen 1868 hade han i tal och skrift kämpat för den federativa republiken. Såsom professor i historien vid wniversitetet i Madrid, hade han alltid betonat denna styrelseform såsom den naturliga konseqvensen at Spaniens historia, i hvilken de olika provinsernas från Medeltiden bevarade, starkt utpreglade individualitet, som den nyare tidens byråkratiska centralisation aldrig kunnat undertrycka, spelar en så framstående roll. Hans öfvertygelse är, att de demokratiska grundsatserna endast i en republik kunna förverkligas och att vår tids sociala frågor endast under denna styrelse form kunna lösas. Vid Septemberrevolutionens utbrott vistades han såsom landsflyk ting i Paris, der han inom en krets af po litiska flyktingar från sitt fädernesland out tröttligt arbetade på att göra propagande för republik i Spanien. Sin förhoppning om att denna tanke skulle kunna realiseras så snart blott Bourbonerne biifvit störtade grundade han dels på den iakttagelsen, at det republikanska partiet, år från år, ble talrikare i detta land, dels derpå att mo narkiens anhängare nödvändigt skulle kom ma att dela sig mellan flere tronkandidater. i det en del skulle arbeta för återställande af Isabellas dynasti, en del för Don Carlo: och en del för väljandet af en ny dynasti Återkommen till fäderneslandet, vann hal snart politiskt inflytande och invaldesi dei konstitaerande församlingen, der han snar vann ryktet af Spaniens, ja Europas, obestrid störste parlamentariske talare. Hans ta om monarki och republik, hans tal för reli gionsfribeten och sedermera, efter monar kiens återställande, hans tal mot slafverie ha vunnit europeisk ryktbarhet. Hans stör sta parlamentariska seger är otvifvelaktig genomförandet af den artikel i konstitutio nen, som garanterar de religiösa kulterna frihet, Visserligen kunde han och det re publikanska partiet icke genomdrifva kyl kans skiljande från staten. Men det ha lyckades genomföra var dock ett ofantlig framsteg i ett land, der förut all anna gudstjent än den katolska var förbjuden och Castelars namn skall alltid förblifv förenadt med minnet af den religiösa intole afjransens störtande i Spanien. de Ohristino Martos, hvilken enligt etti nat 0ankommet telegram blifvit med 222 rösterval tt I till cortes prezident, hörde, äfven han, till de sa krets af politiska flyktingar, som under tide vt. I närmast före snanska revolutionen 1868 va