Aftonbladet – 13 februari 1873, sida 3

RIKSDAGEN. Första kammaren. Diskussionen om förändring af 2 5 R. F (Forts. fr. gårdagsbl.) Hr Rydin framhöll, att om man tager det ifrågavarande förslaget sådant som det verkligen är, så finner man, att det ingenting annat är än ett af den konstitutionella utvecklingen påkalladt litet steg, som förklaras af föregående förhållanden. En talare hade åberopat vår historia för att visa, hvarföre han för sin del ansåg, attförändringen vore betänklig. Men denna förändring är en nödvändig utveckling af och står i sammanhang med vårt föregående. Så länge som Sveriges råd egt någon betydelse, så har det alltid egt en ordförande. År 1809 törvandlades konseljpresidenten till justitie statsminister och detta har gjort, att denne embetsman ansetts såsom ett slags konseljpresident. Med denna värdighet förenade han den af sjelfskrifven ordförande i högsta domstolen. Detta upphörde år 1840, men det vore allt skäl, att justitieministern mera uteslutande toge befattning med lagskipniugen. Förändringen innebär således endast. att chefen för justitiedepartementet blir skild från skyldigheten att vara den främste i statsrådet jemte sin befattning som departementschef, en förändring så mycket mera behöflig som krafven på förbättringar i lagstiftningen äro i oupphörligt stigande. Denna förändring påkallas af såväl billighet som klokhet. Vid ett tillfälle kan man erhålla en man som är lämplig att vara den främste istatsrådet men icke är en skicklig jurist; man är då hindrad att antaga honom. Detsamma gäller för det omvända förhållandet. År 1840 strök man ur Regeringsformen bort bestämmelserna om frälse och ofrälse medlemmar i konseljen. emedan man ansåg dem obeböfliga; nu är det föreslaget att utstryka bestämmelsen om att chefen för justitiedepartementet äfven skall vara statsminister. Alltid har det inom konseljen funnits någon som varit lämplig att vara den förnämste; nu är det blott fråga om huruvida i grundlagen skall qvarstå att denne skall vara justitieministern eller om man skall öfverlemna åt konungen att bestämma hvilken det skall vara. Hela saken är af den allra enklaste beskaffenhet, så att talaren icke kunde finna det någon fara låge i förslagets antagande. Men, säger man, föratt man skall kunna ha en konseljpresident, så erfordras ett parlamentariskt styrelsesätt. Men man grundlägger ej ett parlamentariskt styrelse