Aftonbladet – 13 februari 1873, sida 3

sätt botb genom denna enkisg förändring. Sven: ska statsrådet är konungens rådgifvare och skulle få en större betydenhet än förut, icke allenast derigenom att de enskilda medlemmarne jeke då komme att gå hvar sin väg utan derigöhom att de ega en representant som är den främste. Med vårt nuvarande konstitntione!la styrelsesätt kan en sådan representant icke undvaras. Angående de olyckliga förhållandena under frihetstiden erinrade talaren om, att det då var riksdagen som uppsatte förslag till rådet och att kontingen var bunden. enär hvarje ledamot i rådet egde en röst och konungen blott två. hvarigenom han när som helst kunde öfverröstas. Det vigtigaste var dock att han icke egde afskedå rådets ledamöter. Englands parlamentariska styrtelsesätt är något helt annat än som här kan åstadkommas. Man är der icke bunden att till underhuset välja person inom valkretsen till politisk representant, och hvad som är af ännu större vigt, man kan der ej välja andra än sådane. som ega den ställning i samhället, att de af rent intresse för sin uppgift och utan ersättning äro reptesentanter. Kunna vi få något liknande, då, ie icke förr, kan man tala ot parlamentariskt st relsesätt äfven hos 088. Dessätom finnas i Eng and olika partier, som på olika vägar söka att drifva satibället framåt; hos: oss förekomma blott dispyter om. huruvida det eller det förslaget är lämpligt. Men i afseende på detta parlamentariska styrelsesätt ville tal. erinrå om, att i fall vi fortfara på den väg vi beträdt, skole vi kunna komma till en karrikatyr af detsamma. så att vi icke hade någon enda person i Sveriges rike som vore ansvarig och uppbure ansvaret för hvad som sker. Statsråden ha hvar sitt departement: der finnes ingen solidaritet och således icke heller någon som säger: jag tager ansvaret på mig. Första kammaren fattar sitt beslut och Andra kammaren sitt, genom slaten votering, och en hvar kan säga jag bär icke ansvaret-, eller också, hvad som är betänkligast af alltsammans, man skyller på kommittenterna och tänker: i en sådan saming får ingen rätt på mig. Statsrådet skyller på representationen och denna på kommittenterna. Men enligt förslaget skulle det komma att finnas en man som säger till representationets jag står ansvaret, och på detta sätt skulle en känsla af ansvar äfven sprida sig till representationen: denna känsla af ansvar, som är det vigtigaste af allt. Om icke inom statsrådet väljes en representant för detsamma, så upplöser sig känslan af ansvaret i enskilda viljor, af hvilka en hvar skjuter skulden på den andre. — I afseende på der formella betänkligheten. att justitie statsministern vore ordförande i det sammansatta statsrådet, erintade tal. om att då Sverige vidtagit grundlagsförändrisgar, så har det alltid först fattat sitt beslut och sedan, om de i formelt hänseende rört Norge, meddelat sig med dess regering. — Beträffande uteslutandet af föreskriften om att två af de konsultativa statsråden skola ha beklädt civila embeten erinrade tal. om, att enär sådane personer vore nödvändiga inom kotseljen så skulle de också alltid komma att finnas der. Yrkade bifall. Grefve J. 0. Mörner ansåg det vigtigast, att stateråden kände med sig, att de skött sitt kall efter pigt och samvete; att de visste med sig att man å dem kutde yrka ansvar, vore af mindre betydelse. — Att en konseljpresident måste bii itera framstående än man nu synes vilja medgifva, vore klart. Hvilken menniska med aktnvivg för sig sjelf skulle vilja bli konseljpresident. om han icke kunde säga: Jag utber mig att få välja min omgifning.. De avspråk i politiskt afseende som nu böjdes borde icke förtrampas, men de måste tillfredsställas sakta och i öfverensstämfnelse med samhällets sunda utr veckling. — Båda kamrarne skulle vara lika ber rättigade, men hvad som nu för tiden bänrde visade att tvåkammarsystemet endast vore en vac: ker åröm. Åt ettdera hållet måste makten luta, och Andra kammaren måste bli den förherrskande. Denna jemnlikhet emellan kamrarne vore en dröm, som knappast någonsin existerat i verkligheten. Men en sådan förändring kar ej ega rum utan att samhället kommer i hårda strider, och då behöfver samhället ett säkert ankare eller åtminstone ett nödankare. Detta ville talaren söka uti konungamakten. Men om föan nu ställer så till. som här förordas, skall det gå derhän, att regeringen kommer att bestå af personer ur den herrskande majoriteten, hvaremot, om regeringen utgöres af personer, som äro oberörda af de politiska förhållandena, den politiska utvecklipgen kan gå lugnt och jemnt framåt. utan att pyttiga reformer fördröjas. Tal. kunde väl inse. att den tid itåste komma då makten helt och hållet öfver går på den ena sidan. men då äro. om det sker som han föreslagit, de svåraste striderna redan utkämpade. Sverige hade icke haft sitt 1688. men tal. hoppades att det skulle bli hesparadt de hårda slitningar, som England då utstod. Vi borde ej. såsom forut händt, skjuta öfver målet, något som kommit oss att göra hvad som ej varit gagneligt. Tal. skulle hellre liksom en annan talare velat yrka, att alla ministrarne helt enkelt blifvit stälda i paritet med hvarandra, då den personliga öfverlägsenheten fått göra sig gällande bäst den kunnat. Yrkade nu sfslag. Hr Wallenberg framhöll, i likhet med bib. De Geer. att regeringen genom dettå förslags antagande vore oförhindrad att framkomma med ett eget förslag, som stode i samklang med våra egna grundlagar och norska riksakten. Om man nu afsloge den föreslagna förändrin; en, så skulie regeringen ha skäl att säga. det ri edagen icke ansåge en dylik förändring behöflig, ty det är i sådana frågor icke coutumen, att riksdagen går till K. M:t med framställningar om hvad den önskar. Det vissa är. att som det nu förhåller sig, bör det icke fortgå, och tal. väjde sig med att instämma i det yttrandet, att man. om man befriade dustisiostatsministora från att vara den förste ledamoten inom konseljen. skulle bereda honom tid att egna sig åt lagstiftningsarbetet. Grefve J. O. Mörner hade yttrat sig om den vackra drömmen om två likstälda kammare, liksom derom, att denna dröm icke skulle räcka länge. Tal. vore af hans åsigt., och om man icke afsigtligt vill blunda, så måste man se detta. Den nämnde talaren hade ansett denna förärdring såsom en stor fara, och derföre ville han nu icke någon förändring alls; men tal. sjelf trodde, att man alltid borde se en fara rakt i ögonen och sedan icke tveka att handla, samt att det är bättre att förekomma än förekommas. Det går ej an att vid åsynen af en dylik fara säga, det man ej vill någon förändring. Om man mot densamma ville sätta konungamakten, trodde tal. att denna vore starkare, om den stödde sig nå rådgifvare som ha representationenes