Aftonbladet – 13 februari 1873, sida 3

Bref från Norge. (Från Aftonbladets korrespondent.) Kristiania den 11 Febr. Den förmodan, hvarmed jag afslöt mitt senaste bref, nemligen att vapenhvilan i våra offentliga strider icke skulle bli af lång varaktighet, bekräftades blott alltför snart. Dagen efter sedan storthinget hade mottagit det konel. meddelandet i anledning af misstroendeadressen af den 15 Maj 1872 — således i onsdags — inkom till storthingets presidentskap regeringens den 3 Februari 1873 daterade utförliga utlåtande om densamma, hvilket det genom ett kongl. ådiktamen af den 28 Maj 1872 hade blifvit henne älagdt att afgifva. Jag skall i möjligaste korthet återgifva hufvudinnehållet af detta i mer än ett afseende ganska märkliga dokument. Utgående derifrån, att regeringen i detta sitt svar blott behöfver afbhandla prolongationsförvägrandena och vägrandet af sanktion af statsrådsreformenp, anför hon beträffande de förstnämnda, att före införandet af årliga storthing rådde en enhällighet, som icke kan bestridas eller bortförklaras, derom, att tiden för storthivgets sammanvaro i det hela icke genom de årliga sammanträdena i någon mån väsentlig grad skulle förlängas, i det att sammanvaron hvarje år under vavliga förhållanden borde inskränkas till 3 månader. Detta var en förutsättning, som man åtminstone måste allvarligt försöka göra till verklighet, och det var detta regeringen bemödade sig om genom att åren 1871 och 1872 begränsa tiden för storthingets verksamhet. Under storthinget år 1872 visade sig emellertid en allmän känsla af den af regeringen bestämda terminens knapphet; men under det att regeringen anser denna erfarenhet tillräcklig att motivera en rimlig förlängning af tiden för sammanvaron, finner hon dock icke skäl att upphöra med bemödandet att få en bestämd tid statsmakterna emellan praktiskt antagen sågom den, utöfver hvilken storthinget under vanliga förhållanden icke begär eller påräknar att vara samladt. Hvilken denna nya termin skulle vara, är en fråga, som regeringen icke för närvarande vill bestämdt besvara; hon inskränker sig till att förklara, att den längsta tid, hvarom det under vanliga förhållanden kan bli fråga, på sin höjd måste bestämmas till 4 månåder, under det att hon fortfarande antager, att storthinget ofta skall kunna afsluta sina göromål på kortare tid. Slutligen anmärker regeringen, att hon vid dessa sina förklaringar icke har fäst något särskildt afseende på den nu började storthingssessionen eller på frågan, om för denna så många och så angelägna ärenden skola komma att föreligga, att det vore skäl att räkna henne till de särskilda undantagsfallen. Man bör i intet afseende gå svaret härpå i förväg. Detta om prolongationssaken. Rörande den af regeringen är 1872 vägrade sanktionen af storthingsbeslutet om rättighet för statsråden att deliaga i representationeas förhandlingar uppeläller rig regeringen vid den märkliga förändring, som är 1872 egde rum i storthingets uppfattning af denna reform, hvilken på 10 föregäende storthing hade blifvit förkastad (senast är 1865), men kvara nödvändighet nu med ens blef så klar och otvifvelaktig, att man ansåg sig böra göra statsrådets förhållande, då det tillstyrkte ytterligare bogrundande, till föremål för besvärien adress till konungen. Regeringen finner, att storthingets egen uppfattning af sjelfva hufvudfrågan har varit i märklig grad vacklande, och ser häri ett tillräckligt skäl dertill, att statsrådet hvarken för egen del fann saken vara så klar eller autog, att den stod så klart för den alimänna meningen i lardet, att en