Aftonbladet – 13 februari 1873, sida 2

— lå Opinionsnämndeis sammanträde i går afton, 84 srvid frib. Sprengtporten fungerade såsom 5: dförande, ledde till samma resultat som ti d de flesta föregående riksdagar, allt sedan r on 1809 inrättades, nemligen att frågan X aruvida omröstning skulle anställas till äteni utande af någon bland högsta domstolens m damöter af fertalet inom nämnden nej? ande besvarades. Dock tedde sig här vid V g det ovanliga, att en ganska betydande ? inoritet, 21 mot 26, var af eu ännan åsigt. Je ytterligare i 103 3 Regeringsformen och I 2 Riksdagsordningen omförmälda proceurer kommo visserligen icke i fråga, men mröstningen tycktes likväl utvisa det de vän, hvilka hafva det vigtiga värfvet af onungens domsrätt sig uppdraget, ej uppäras af samma förtroende å riksdagens sida, .varaf de under en ganska läng tid förut arit i åtnjutande; Då man sammanställer detta resultat af pinionsnämndens omröstning med de omömen öfver osäkerheten i rättskipringen vårt land, som uttalats ej blott af en framtående medlem af riksdagens Första kamnare, utan ock af den man, som under en ång följd af år haft förtroendet att ärepreentationebs vägnar hafva tillsyn öfver lasarnes efterlefnad af domare och embetsmän ; far man ett visst obehagligt intryck af tt den högsta domaremakten hos oss ej i in pligtutöfoing skulle vara så höjd öiver unmärkningar, söm man skulle önska. Här ir dock en vigtig åtskilnad att göra. Den lämnde representanten har nemligen trott rsaken till den anmärkta bristen ligga i ågon svaghet hos Vår jurisprudens i allnänhet, hvilken han trott kunna genom en ljupare juristbildning afhjelpas. Justitiembudsmannen åter har i högsta domstolens urbetssätt trott sig finna gränden till densamma och derför i vissa fall föreslagit ett annat sätt för fattandet af domstolens :beslut. Ingendera af dessa har således tilltrott sig något tadel af lämpligheten, insigten eller rättrådigheten hos domstolen i dess helhet eller någon af dess medlemmar. De tjuguen ledamöter af opinionsnämnden deremot, hvilka vid gårdagens omröstning stannade i minoriteten, måste hafva ansett : att en eller flere af högsta domstolens ledamöter ej vore värde att bibehållas och derför enligt grundlagens föreskrift varit beredde att, i händelse åeras mening blifvit den segrande, uppgifva hvilka de ovärdige vore. Skulle så ej varit fallet, utan de endast hafva åsyftat en s.k. prickning af högsta domstolen i allmänhet, så skulle de hafva vid utöfvandet af en bland representationens mest grannlaga rättigheter lagt i dagen ett lättsinne, som lätt kunde föranledafetttvifvel på sjelfva denna rätts befogenhet. Vikunna likväl ej tro att några svenska folkets zxepresentanter, hvilka dessutom af sin kammare kunnat erhålla förtroendet att deltaga i en dylik nämnd, skulle gjort sig skyldiga till en så ytlig uppfattning af sin tydliga pligt i förevarande fall. Återstår säledes blott att antaga det någon eller någ a af högsta domstolens ledamöter så vanvårdat sitt höga kall, att en betydlig del af representationen — hvilken dessa 21 af 47 måste anses representera — ansett dem böra från riksdagens förtroende uteslutas. Då det å andra sidan likväl är oss omöjligt att inse hvilken eller hvilka af de in insigtsfulle, erfarne och redlige män, åt hvilka konungens domsrätt för närvarande är uppdragen, skulle kunnat i någon mån förverka riksdagens förtroende, ligger — ehuru motbjudande en sådan misstanke mot representationen eller nägon del deraf än är — den föreställningen nära till hands, att ett eller flere justitieråds vota i en eller annan fråga var;t mindre behagliga för det rådande partiet inom endera af riksdagens afdelningar, för hans åsigt de tjuguen voro ett uttryck. Det är väl sannt att den af dessa uttryckta opinionen ej nu egde någon päföljd, men ett fall sådant som detta kan dock ej underlåta att framkalla vissa reflektioner öfver tillvaron af en inrättaing, som under vissa förhållanden kan göra domaremakten beroende af den lagstiftande. Redan tidigt yttrades också betänkligheter mot densamma och redan vid 1809 års riksdag anmärktes att opinionsnämnden vore en obillig och skadlig inrättning. Konstitutionsutskottet försvarade den likväl, yttrande bland annat att en skicklig och rättvis ledamot af Högsta domstolen säkert aldrig skulle få den allmänna rösten så emot sig, att ?3-delar af dena nämnd skulle förklara honom hans embete ovärdig. Emellertid föreslog K. M:t vid 1812 års riksdag att 103 3 R. F. skulle utgå. I propositionen härom y:tras: Då denna grundlags hela syftning ådagalägger, att domaremakten bör af allt yttre inflytande vara oberoende; då lagen är den enda makt, för hvilken lagskiparen behöfver hysa någon farhåga, har K. M:t ej med dessa grundsatser kunnat förena den omröstning öfver Högsta domstolens ledamöter, som, törhända i den redliges inbillning tillfredställande, likväl svärligen i verkställigheten kan annat än hänföras till en af.de tvenne ytterligheter, antingen tom ordformel, eller ock ett öppet förtryck. Är det väl möjligt att, inom ett inskränkt antal personer, finna nationens allmänna röst upp penbarad, och kan ej oftast äfven kännedomen deraf blifva för den till intet gjorda förhoppningen, för det enskilta agget, en mindre kraftig ledare, än tillfället att, under mörkrets och kanske äfven den förmenta patriotismens täckmantel, begqvärmliEr VÄ — — — a sas mm mA DARE