Aftonbladet – 13 februari 1873, sida 2

Inte mycket sent, min mor. Klockan är ej öfver elfva. Hvar har du varit? Jag följde hem med Vavasour och hur det var glömde jag bort att tiden gick. Martyn! Du säger alltid så! Martyn skrattade. Ja, jag har på senare tiden kommit att ofta gå hem till honom, tror jag, sade han, Ehuru sonen svarade henne genast och utan tvekan, låg det i tonen ett namnlöst något, som skar Helen i öronen — det lät som om han inte sade fulla sanningen. Hon hade länge, liksom nu, anat att han icke sade henne sanningen oförfalskad. Hon försökte fåfängt locka fram mera: än detta; hon lyckades aldrig deri, hon fick aldrig veta något bestämdt. men dock oroade hon sig. Hon skulle kanske aldrig misstänkt att icke allt var som sig borde, om hon icke hittat en bit af ett brefkoncept, skrifvet med Martyns stil. Det tycktes innehålla en ifrig bön om penninghjelp, en begäran om pengar, som nägon lotvat skaffa, och deri sades att han vore alldeles ruinerad om icke denne någon ville öppna sin börs. Så mycket kunde hon stafva ihop på de sönderrifna bitarna. Hon visade dem för Martyn, men han skrattade blott, och sade att det var ett gyckel med någon af kamraterna. Helen lugnade sig för ögonblicket, men oron tilltog så mycket mera sedan, Vill du hafva något till qvällsvard? frågade hon. Nej, tack, mamma lilla, Tjenstfolket har väl redan gått till sängs. Han satte sig vid bordet och bläddrade i en bok, som händelsevis låg der. Straxt derpå inträdde hans far. å han såg sonen sitta der med en bok framför sig, trodde herr Ware förmodligen