Aftonbladet – 13 februari 1873, sida 2

MARTYN WARES FRESTELSE. Berättelse af mrs Wood. Öfversättning AP MATHILDA LANGLET.) Helen kastade en sjal öfver axlarne och gick ut på gården. Het som dagen varit, hade dock qvällen blifvit dimmig och kylig. Ingen såg henne här i aftonens dunkel, och hon lutade sin panna mot det kalla jerngallret på grinden, lyssnande efter omnibusarnes rullande. För hvar och en som närmade sig slog hennes bjerta af ny förhoppning. Allt förgäfves. De rullade förbi, den ena efter den andra. Trött och förtviflad gick hon in, när klockan slog elfva. Amy hade gätt till sängs; hon satt sällan uppe efter klockan tio. Helen visste att bennes man snart skulle komma hem, ty klockan elfva brukade han alltid lemna sin väns hus. Men Heln tänkte hvarken på sin syster eller sin man. Hon kastade sig med en djup suck ned i en ländstol, X I samma ögonblick hördes en omnpibus närma sig, och hon sprang upp. Nej, sade hon i sitt hjertas bitterhet; jag går inte; det blir blott en ny missräkninga; och hon sjönk ned i stolen igen. Men vagnen körde allt långsammare och stannade slutligen, Helen gick till dörren och öppnade den. Ja, det var ändtligen sonen. Han kom in. Det var en vacker, ståtlig yngling, med ett blekt, fint ansigte, mycket likt modrens i ungdomen. Du kommer sent hem, igen, Martyn, sade hon sakta. — Ja A B. n:r 82—85.