Aftonbladet – 12 februari 1873, sida 3

som förr. Hon bär en vacker musslinsklädning med krage af spetsar och vida spetsärmar under de öppna klädningsärmarne. Det är Helen Martyn eller, rättare sagdt, Helen Ware, ty hon har varit Edvard Wares hustru alltsedan vi sågo henne sist. Fruntimret, som sitter midtemot henne, är liten och mager, och en mössa beskuggar återstoden af hennes tunna hårflätor. Hon ser lika mycket äldre ut för sina år, som Helen ser yngre ut; ja, man skulle anse henne vara den äldsta af dessa båda. Det är Amy Martyn. Hon har till en del öfvervunnit sin sjuklighet, men den bar åldrat benne i förtid. Tiden har medfört många förändringar. När herr Martyn dog och ej efterlemnads det rivgaste, blef det allvarseamt fråga om hvad det skulle blifva af Amy. Elizabeth var död långt förut, och Amy stod ensam qvar. Hon mäste komma till oss, sade -Helen till sin man, och han svarade: Ja, hon skall väl det; stackars Sophy med alla sina barn och bekymmer kan ej taga emot den sjukliga systern. Stackars Sophy, ja! De glada förhoppningar om en ljusare framtid, som de båda unga paren hade hyst, visade sig vara mycket bedrägliga. Det är så, oftast, i hvardagslifvet. Pastor Gazebrook hade ej ännu fätt det feta pastoratet, utan satt qvar i sitt lilla sacellani i Wales; och stackars Sophy, som i sitt tarfliga hem skulle uppfostra nio barn, och få de små inkomsterna att räcka till för så många, hade icke fött sitt lynne just förmildradt deraf. Det var tydligt att Amy icke hos henne kunde få en tillflyktsort. Herr Ware hade ej heller kommit sig uppi verlden; han var qvar på samma plats och med samma lön; bolaget skulle gerna, som direktionen hvarje år vid framlemnandet af