Aftonbladet – 11 februari 1873, sida 3

TE VI RU Le KDe RIESDAGEN. mMörsta kammaren. Diskussionen om förändring af 2 5 R. F. Ordet begärdes först af hr Fåhreus, som yttrade att han ej kunde gilla den föreslagna förändringen, hvilken skulle innebära att man komme att erhålla en konseljpresident. Tal. hade förut framhållit, och upprepade det nu, att en sådan institution icke läte förena sig med gällande regeringsform, hvilken genomginges af den srandtanken att konungen är chef för regeringen och att ingen annan är det. Om man genom den föreslagna förändringen afsåge att bana väg för en ministerstyrelse, något, som tal. för n del icke skulle våga föreslå, så ville han erinra om att en konseljpresident förutsatte ett råd, hvilket i vigtiga regeringsfrågor fattar beslut, vare sig kollektivt eller icke. Något sådant kan dock icke i Sverige ega rum, då, som hvar man vet, det är konungen sjelf som eger allena besluta. En chef behöfs icke mera för statsrådet än för konungens högsta domstol, hvarest konungen aldrig uppträder. Tal. fäste vidare uppmärksamhet vid 7:de 2 riksakten, hvarest står att ärendena föredragas af statsministern för utrikes ärendena, och då riksakten i Norge har karakteren af grundlag, så kunna vi ej här ensamme företaga en förändring. hvarigenom detta stadgande förändrades. Den högre plats. som statsministern för utrikes ärendena nu innebade förklaras dels af hans ställning till diplomatiska kåren, dels af hans förhållande till norska statsrådet, ty den norske statsministern är ställd vid hans sida. Det är således icke lämpligt att den svenske utrikesministern erhåller en underordnad ställning. Särskildt ville tal. göra en anmärkning mot en formel brist i förslaget, hvilket gjorde att då ett egrundlagsändringsförslag ettdera måste oförändradt antagas eller förkastas, fallet måste bli det senare med det nu föreliggande förslaget. Utskottet hade nemligen låtit sig angeläget vara att på alla de ställen i grundlagarne, der ordet justitiestatsministern förekommer, borttaga detta och ersätta detsamma med statsministern elier -chefen för justitiedepartementetmen sådant hade icke skett i 3 1 mom, 12 af tryckfrihetsförordningen. Då denna fegrntlighet ej kunde qvarstå och man icke. heller finge göra någon ändring i förslaget. måste detsamma förkastas. Hr Rydqvist erinrade om att intet land finnes. hvars grundlag i så tydliga och klara ordalag som den svenska säger hvad regenten har att göra eller icke. Och denna grundlag säger, att all: regeringshandlingar. undantagande dem, som röra ministeriella och kommandomål, skola inför konungen i statsrådet föredragas. Det talas om ministerstyrelse, men i stället för tre benämningar skulle vi nu fåfyra. Dethade varit lämpligare om man i stället kallat allesammans för ministrar. I fall statsministern komme att stå ensam, skulle han snart man och man emellan i riket komma att kallas -vice kung, och detta skulle man utsätta sig blott för att vinna det man i grundlagen fioge inryckt det statsministern har första rummet i ministören. Man har anfört att det skulle vara nödvändigt för bibehållande af enhet i regeringen. Tal. trodde detdock icke alls vara nödvändigt, ty om förhållandet vore sådant att i ministören funnes en mycket framstående man, hvilken såsom sådan erkändes både inom och ntom konungens råd, så blefve han i sjelfva verket dess chef, något hvarpå man förut haft exempel. Men funnes en föreskrift om att en statsminister skulle utses och konungen dertill toge en viss person men sedan funne en annan dertill mera lämplig, skulle det vara förödmjukande för den förre att bli degraderad. Hr vy. Ehrevheim upplyste i afseende på anmärkningen om förbiseende vid redaktionen af 2 1 mom. 12 tryckfribetsförordningen att denna paragraf vid föregående riksdag blifvit förändrad, hvadan den gjorda anmärkningen förfölle. Beträffande åter anmärkningen om att riksakten skulle lägga hinder i vägen mot förslagets antagande kunde tal., ehuru han önskade att Sverige borde på det omsorgsfullaste respektera de förbindelser som riksakten ålade det, icke inse annat än att dessa förbindelser lika väl kunde fullgöras af en utrikesminister som af en utrikesstatsminister och tal. beklagade om Sveriges rätt att förändra sina grundlagar skulle göras beroende af riksakten. För öfrigt ha liknande förhållanden förut förekommit, såsom vid statsrådets reorganisation år 1840, och orden rikets ständerstå ännu qvar i riksakten. Det låge i sakens natur att då representationsförändringen ställde statsrådet snart sagdt under riksdagen skulle statsrådens personliga ställning till denna ännu starkare framträda, då icke någon person inom konseljen finnes som representerar densamma. Det hade blifvitsagdt att då genom representationsförändringen Andra kammarens ställning blifvit mycket öfverlägsen, så borde äfven regeringens styrka ökas. Det är detta som skulle blifva fallet genom en representant för regeringen kollektivt. Detgifves dess: utom ett praktiskt skäl. Behofvet af en statsminister är nemligen så naturligt, så af sjelfva omständigheternas makt framkalladt, att ehuru grundlagen derom ingenting antyder, så ha dock alla som dermed ha något att göra i justitiestatsministern erkänt en sådan -konseljpresident. Det vore då för talaren alldeles gifvet, att ställningen skulle bli vida klarare och be: stämdare. om grundlagen gåfve åtstatsministern den mera framskjatna plats som ett så stort förtroende, som innehafvandet af denna befattning innebure, ovilkorligen måste medföra. Långt ifrån att konungens makt skulle genom försla gets antagande blifva inskränkt, skulle man kunna äga att den skulle utvidgas, ty nu kan ban blot! till justitiestatsminister välja en jurist, men en ligt förslaget kan han till statsminister utse hvilken: medborgare som helst, som dertill befinnes lämplig.