Aftonbladet – 11 februari 1873, sida 3

1 fraåd, och om han ätven hatt det, skulle han 1CKe inu kunna vära så ogrannlaga och omtala deras e låsigter, men han vote öfvertygad att det skulle i kännas ganska tungt för en och annan af dem ;latt nödgas subordinera, synnerligast om, hvilket e lju låter tänka sig, konungens val icke fölle på n iden afgjordt lämpligaste konseljledamoten. Slutligen hade hr Carln påstått att justitiestatsministern skulle vara mindre lämplig såsom konsegljehef, dels derför att hans tid skulle vara merå upptagen än någon af de öfrige statsrådens, dels emedan hans juridiska uppfostran och den stelhet i formen, hvarvid han blifvit invand, skulle utgöra ett hinder för dei högre politiska verksamheten. Hvad det första skälet anginge, så kunde med fog ifrågasättas huruvida icke civildepartementet är ofantligt mycket mera betungadt um någonsin justitiestatsdepartementet, och den befarade stelheten i formen, denna oböjlighet och omöjlighet af politisk verksamhet, som nödvändigt skulle följa af en juridisk uppfosttan, tyektes då åtminstone hr Carlen hafra lyckats fullkomligt besegra, eftersom han ju onekligen fyller sin plats utmärkt väl såsom. politisk person: En hittills förbisedd sida af saken, ehuru af jemförelsevis underordnad vigt, Yore den, att en konseljpresident måste aflönas något så när i förhållande till sin höga värdighet, och man kunde således icke gerna ifrågasätta ett ringare arvode är minst 40.000 rdr. En omedelbar följd af förändringen blefve såledel en ökad utgiltför staten. Der låge då en liknelse nära till hands. Om man bredvid ett gammalt, gediget maskineri ställer upp ett nytt, med kraftiga kuggar och rikligt bränsle utrustadt, men illa underhåller det förra, så är det fara värdt, att det snart nog blir utätet af det nya. På grund af de anförda skälen måste tal. för sin del yrka afslag å det hvilande förslaget. Hr Ifvarson ville icke i likhet med föregående talare förirra sig i historien, emedan han trodde, att ett sådant förfarande ingenting gagnade till för ffågans lösning, huru lärorika historiska exempel för öfrigt kunna vara, Tal:s ställning Itill frågan vore den, ätt han ieke ville motsätta Isig förslagets antagande, då det i det hela taIget vore af en ganska oskyldig natur eller åtminste icke kunde anses innebära de stora vådor, som afen del talare och framför allt af den dT senaste bliffit framhållna. Hvarken skulle ko-l. nungamakten dörpå komma att lida eller folkmakten derigenom ökas, ty icke blefve konungens Styrka inom regeringen på något sätt för-P tePRPPemsmcaearocPp. ce i Vb. TE RE sne minskad, derför att honom lemnas Valfrihet att till gin synnerliga förtrogne utse den bland sina rådgifrarte, som honom bäst synes. Således vore ingenting att i det afseendet befara, men en uppenbar vinst blefve, att den för tillfället dertill lämpligaste komme att leda och ordna det hela. Hvad folkmakten beträffade kunde tal. icke förstå, att den skulle undergå någon förändring, derför att en premierminister tillsättes. Man hade sägt, att rätta tidpunkten för reformen ännu icke skulle vara inne. Hvad var det då man först ville invänta? Många spådde på samma sätt vid representationsförändringens genomförande, men hade icke deras förutsägelser blifvit af erfarenheten fullkomligt vederlagda? Särskildt ansåg tal. grefve Sparres spådomar i dylika fall mindre tillförlitliga och ville för sin del rösta för bifall till förslaget, öfvertygad, som han vore, att fördelarne härvidlag fullt uppväga de förmenta clägenheterna. Hrr Gumsgelins och Nils Larsson i Tullaus instämde med talaren. Hr Kolmodin hade ärligt försökt sätta sig in den förevarande frågan, men utan att i densamma lyckas upptäcka ringasto tillstymmelse till den stora betydelse, man här velat tillägga den. Hvarken konstitutionsutskottets betänkande eller öfverläggningarne vid förra riksdagen vitnade om någonting sådant. Icke heller hade dagens diskussion kunnat öfvertyga tal. om att här förelåge någonting utomordentligt vigtigt. Det vore mycket svårt att upptäcka de bestämda fördelar, som motionären sökt framvisa, men icke mindre omöjligt att inse, huru det beskedliga förslaget, som icke nämner ett ord hvarken om könseljpresident eller premierminister, kunnat återföra tanken till 1789 års revolution, en mängd andra skräckscener att förtiga Möjligen skulle genom en ny historisk lektion kunna ådagaläggas, att ingalunda mindre stora olyckor inträffat derpremierministrar icke funnits, men det kunde icke falla tal. in att söka uppträda såsom historisk föreläsare, äfven om han derigenom skulle kunna förvärfva anseende såsom en stor politiker. Man hade såsom fördelar hos förslaget framhållit. att konungen skulle få en viss person, till hvilken han i frågor af större politisk vigt kunde hålla sig, att riksdagen derigenom skulle lättare kunna inbemta regeringens åsigt i dessa frågor och slutligen, att genom förändringen sammanhållningen och enigheten inom regeringen skulle befordras. Skulle då en grundlagsförändring vara nödvändig för att konungen skall veta, till hvem han bör vända sig, eller för att riksdagen skall lära sig att begagna interpellationsrätten? Tal. kunde icke finna det, ej heller trodde han, att oenigheten inom regeringen vore så stor, att ett sådant der särskildt band skulle behöfvas, för att motverka den. Det kunde dessutom hända, att den. som skulle utgöra bandet, funne med sin fördel öfverensstämmande, att omgifva sig med mycket beskedliga och lättledda kamrater och så hade vi kanske ett tu tre en alldeles för mycket beskedlig minister. Såsom konklussion af hvad tal. anfört, förklarade han sig ämna rösta för afslag, men skulle det oaktadt med lugn emotse äfven en annan sakens utgång, väl vetande, att den reform, man derigenom trodde sig åstadkomma, i sjelfva verket icke vore någon reform. Frih. Gripenstedt hade varit tveksam huruvida han skulle besvära kammaren med något yttrande i frågan, då han på förhand måste uppriktigt tillkännagifva, att han icke hade att tiil hennes belysande tillägga något utöfver hvad som redan blifvit såväl vid detta som föregående tillfällen af en eller annan talare anfördt. För att emellertid icke undanhålla kammaren sin åsigt, hade han beslutit att i korthet tillkännagifva den och ville då till en början förutskicka den anmärkningen, att han i likhet med den senaste talaren icke kunde fatta ärendets ofantliga vigt, hvarken med afseende å de förmenta fördelarne å ena sidan eller de förmenta vådorna å den andra. Man hade nyss varit i tillfälle att åhöra en mycket intressant historisk föreläsning eller utredning från en framstående representant af de följder han trott sig spåra af konseljpresidenters verksamhet i andra länder, men talaren måste för sin del tillstå, att han icke af de framdragna historiska fakta kunnat komma till samma resultat, som grefve Sparre, ty dertill vore våra egna förhållanden allt för mycket olika de åberopade ländernas. En omständighet, som vid frågans bedömande förtjenade uppmärksamhet, vore den, att personer, som böra ega den största erfarenhet i detta afseende, om densamma hyst så olika tankar. Man erinrade sig troligen litet hvar, att en mycket framstående talare och statsman inom Första kammaren vid 1870 års riksdag yttrade sig med synnerlig värma för införandet af, såsom han benämnde det, en konseljpresident. Hans resonnement var det. att genom det nya statsskickets införande, hvilket han med ifver motsatt sig, derför att han deri såg en fara för konumgamaktens förminskning, en konseljpresident blifvit nödvändig just för att öka konungamakten och för att bringa den i bättre jemnvigt med den större makt, representationen erhållit. Tal. hade händelsevis blifvit indragen i den polemik, som detta yttrande gaf anledning till, och framställde då den åsigt, att han för sin del icke hade något emot en konseljpresidents införande, men att han för öfrigt ansåg den saken vara af underordnad vigt. Samma ståndpunkt intoge tal. fortfarande. Detkundeickenekas, att sammanhållning inom konseljen är nödvändig, men man finge icke-derför så uppfatta en konseljpresidents ställning att hans främsta pligt skulle vara att framstå såsom organet för regeringens politiska åsigter och i sådan egenskap uppbära skyldigheten att besvara riksdagens interpellationer. Detta åligtask om op d dk tek nd frt, böta er ER Pp kö ha JO HH ke NAM OA OR PR rd TN ha mm LM RR ER ED ti Få AR RT RR fr FA Int CD kont DO tok fö a bat! bety Eb Er Dö Nk kr frit