Aftonbladet – 11 februari 1873, sida 3

för att icke vilja äfventyra något sådant. Andra kammaren. Diskussion rörande ändring i 8 5 Regeringsformen. (Forts. fr. gårdagsol.) Grefve Sparre hade redan vid remissen af hr Carlns motion rörande det nu föreliggande ärendet uttalat sina betänkligheter mot att i regeringen införa en sådan lyxartikel, som en konseljpresident, och hans ord hade dervid kommit att falla så: då vi ännu icke hafva republiken, kunna vi gerna vara utaf med presidenten-. Dessa tal:s ord blefvo såväl af den ärade motionären, som af några andra ledamöter af kammaren uppfattade på det sätt, som skulle han hysa förskräckelse eller farhåga för republiken. Bland alla de många och stora fel, tal. måste vidkännas, trodde han dock icke att förskräckelse och farhåga skulle vara det mest framstående, men efter som han blifvit beskyld derför, så måste han väl, trots han visste sig ega en ganska hög grad af sjelfbeherrskning, hafva på något vis förrådt ett sådant sinnelag, som skulle antyda tillvaro af fruktan. För att emellertid förtaga beskyllningen dess värde. ville tal. nu framlägga skälen till de förmenta farhågorna, ehuru det visst icke skedde i den djerfva afsigten att derigenom söka inverka på någon annans omdöme. Den ärade motinären hade i sin motion oupphörligen talat om det parlamentariska styrelsesättet och de talare, som deltagit i dagens diskussion, hade ständigt fört samma uttryck på läpparne. Det torde väl således vara tillåtet äfven för tal. att derom yttra några ord, ehuru han derför icke ville för kammaren framstå såsom någon Don Quixotte, den der ställer sig och slåss med väderqvarnar. I snart tretio år hade han nu deltagit i representationens förhandlingar och då det ligger i naturen hos hvar och en, som är aldrig så litet rifvande, att han ej vill tillhöra en korporation, som saknar all makt, så ville ej heller tal. tillhöra en svag och intetsägande representation. Han hade ock städse aretat för att utvidga denna representationens makt gent emot regeringen, hvilken han i själ och hjerta älskade, och det oaktadtville man nu beskylla honom för att icke våga se det parlamentariska styrelsesättet infördt. Hurn ogrun dad vore icke denna beskyllning? Tal. hade endast ansett, att för närvarande inga särskilda omständigheter förefinnas, som ovilkorligen kräfva att man skall skjuta på, då strömmen visar alla tecken till att vilja gå utaf sig sjelf. Men hvarifrån hemtade då hr Carlen sitt ideal, som ban nu vill omplantera i svensk jord? Såvidt man fick döma af den definition, han isitt anförande vid sistlidne riksdag gaf då det parlamentariska styrelsesätt, han då drömde sig, så var det åt. minstone icke från England, ehuru detta land kuude sägas vara parlamentarismens hemland. Icke skulle det heller löna mödan att söka ombilda vårt politiska lif efter engelskt mönster. N dertill är förhållandena inom de begge länerna alltför väsentligt åtskilda. Var det återigen Frankrikes exempel, som hägrat för tal., så måste man medgifva att han icke valt just det bästa exempel. Ty kunde väl detta lands premierministrar sägas hafva varit till välsignelse för landet? Hade icke krig och olyckor ständigt betecknat deras spår, under det att ofta nog den verklige regenten i deras händer varit blott ett viljelöst redskap? Lemnade icke äfven andra länders historia, den svenska och danska icke att, förglömma, samma vitnesbörd? Men dessa ptemierministrar hade likväl icke verkat inom konstitutionella samhällen, der tal. ville medgifva, att de kunna vara till verklig nytta, så framt nemligen deras myndighet inskränkes till att inom regeringen utgöra den ordnande handen. Endast ett exempel kände tal., der det lyckats premierministern att till en förvånande hög grad höja landets sjunkande makt och anseende. Men, hvilka medel hade han icke användt? Jo, till en början ett grundlagsbrott och sedermera trenne förhärjande krig. En sådan allsvåldig premierminister skulle tal. möjligen vilja underkasta sig, ehuru han fortfarande ville hoppas, att vi så småningom skola begrafva dessa djeriva fanderingar på att spela någon framstående roll på verldsteatern, och i stället söka attifred och ro förkofra oss inom oss sjelfva. Men, för att återgå till det närvarande tillståndet här i landet. så vore det en sanning, att vi sakna en verklig premierminister och möjligen äfven parlamentariskt styrelsesätt i dess fullaste utveckling, men det kunde å andra sidan icke förnekas, att vi ega en representation, som med rätta gläder sig åt att icke vara utan allt inflytande på regeringen, på samma gåpg som vi hafva en ministerstyrelse, med hvars verksamhet tal. åtminstone icke kunde finna skäl att vara missbelåten. Ty hvad visade sig icke vid en återblick på denna styrelse under de senaste trettio åren? Var det icke med glädje och stolthet man måste påminna sig alla de stora reformer, den genomfört? Folkundervisningen hade under denna tid blifvit på ett utmärkt sätt ordnad, bränvinslagstiftningen väsentligen förändrad, en mängd skatteförenklingar och en fri näringslagstiftning enomförda; och hvilka stora lagarbeten sedan? rfsrätten, testamentsrätten, konkurslagen, sjölagen. fattigvårdslagen och slutligen representationsförändringen. Låt regeringen fortsätta på samma vis, och något synnerligt skäl att beklaga sig öfver den torde icke rättvisligen kunna framdragas. Under det att således en premierminister till namnet icke funnits, har dock regeringen i allmänhet ingalunda saknat ledare inom sig, hvilka framstått såsom premierministrar. icke på grund af någon dem utaf konungen åsatt prägel, utan på grund af sinnets öfverlägsenhet och erfarenhetens mångsidighet. Så hade de särskilda ministdrerna icke mindre än trenne gånger blifvit och det med skäl, uppkallade efter vederbörande finansministrar, och slutligen var det en justitie statsminister förbehållet att förläna sitt namn åt det råd. inom hvilket han verkade. Den skickligaste af de 10 har alltid hittills, utan att dertill vara af konungen kallad, i sjelfva verket varit premierminister och så skall det äfven gå framdeles. Ty icke kunde väl någon inbilla sig att, ifall konungen skulle falla på det orådet att göra tal. till premierminister, hvilket då i och för sig skulle vara en stor orimlighet, eftersom tal. vore en mycket obetydlig person. ministören skulle komma att efter honom benämnas den Sparreska? Nej, långt derifrån, den bäste af tal:s kolleger skulle nog veta att taga styret om hand och åt det hela gifva sin prägel. Tal. miss