Aftonbladet – 11 februari 1873, sida 3

möjligen tent af skadliga, Det är vid sådana tillfällen af. vigt, att man i statsrådet eger en institution, utrustad med så mycken kraft och sjelfständighet, att den förmår uppfylla en skyldighet, hvars verkningar äro mindre synliga just derför att de oftast äro af negativ beskaffenhet. Frågan vore då, huruvida icke den nuvarande institutionen vid fyuka tillfällen visat sig ega styrka nog att förhindra sådana rfådslag, som den ansett vara för landet till sina följder menge Ingen hade vågat bestrida att så mången gång skett och allra minst kunde tal. göra det. . Hufvyudsumman af det anförda vore, att tal. ingalunda kunde finna förslaget innebära vådor i afseende på den befarade omätliga tillökningen i statsrådets makt vare sig gent emot konungen eller representationen, men att det deremot ovedersägligen skulle medföra åtskilliga fördelar, hvadan tal. för sin del ämnade rösta för bifall, utan att derför på minsta sätt lägga på sinnet, i fall det skulle blifva afslaget. Hr Key sade sig icke kunna fästa allt för stora förhoppningar vid det föreliggånde förslaget, men ansåg det innehålla ett godt frö till någonting bättre och ville derför rösta för bifall. Tal. hade tänkt att slippa besvära kammaren med något anförande i den jemförelsevis obetydliga frågan, men han hade blifvit dertill uppfordrad af den ärade Wenersborgsrepresentantens föredrag, ty han hade begått åtskilliga historiska misstag, hvilka väl icke borde utan all protest få inflyta i protokollet. Talet hade rört sig mycket kring de franska ministrarne och det var äfven till innehåll och form från början till slut fullkomligt fransyskt. Tal. företog signu den utlofvade vederläggningen af grefve Sparres misstag och begagnade tillfället att sjelf hålla en historisk föreläsning, dervid väsentligast berörande svenska historien, utan att derför förbise åtskilliga andra länders. Slutresultatet af hans anförande var, att han önskade bifall till den visserligan otillräckliga, men dock nyttiga reformen. r Sjöberg hade redan förliden riksdag vid remissen af hr Carlns motion tillåtit sig göra den anmärkning, att parlamentarismen icke vore någonting, som genom konstlade medel eller infiickande af en eller annan ny paragraf i grundlagen kommer tlll stånd. Hvad den åsyftade förändringens inflytande på konungamakten beträffade, så kunde den ickei sträng mening sägas stärka denna makt och stode således i det afseendet i uppenbar strid mot andan af vår regeringsform. enar man åter att det skulle bidraga att stärka ministårens makt, så vore detta någonting, som ännu återstode att bevisa och som endast kan bevisas genom den erfarenhet. som man får efter förändringens vidtagande. Man hade talat åtskilligt om det nödvändiga sambandet inom regeringen, men ville man väl på allvar påstå, att våra senaste riksdagars historia tyder på, att ett sådant samband för närvarande skulle saknas? Den sammanbindande kraften kunde dessutom tilläfventyrs lika lätt blifva en upplösande kraft. Utan att vidare frambålla hvilka funktioter, som bi beter skulle åligga den efterlängsade konseljpresidenten, hade man framför allt snnat trott sig i honom få en lämplig besvarare vf interpellationer. Hade då icke representatioen visat, att den väl visste, till hvem den i sålana fall har att vända sig, eller skulle det vara iödvändigt att hafva en viss statsrådsledamot ut,ekad såsom den, hvilkeu skulle stå till svars tfven för de öfriges åtgöranden? Skulle icke lessutom förändringen upplifva de gamla, olycksaliga rangstriderna inom statsrådet? I alla hänlelser kunde tal. icke anse den föreslagna grundagsförändringen hvarken högst nödig eller nytig och måste derför rösta för afslag å denamma. Hr A. Rundbäck påstod att hr Key var lika pålitlig i sina historiska uppgifter som någonin grefve Sparre. Historiens ändamål vore att neddela erfarenhetens lärdomar, men man hade cke rätt att vränga denna erfarenhet efter egen mak. Tal. yrkade afslag. Likaså hr Treffenerg på den grund, att han icke kunde finna örändringen af behofvet påkallad. Hrr Lyttes och Uhr sade sig deremot ämna rösta för ifall. Voteringen utföll, såsom redan bekant är, med 18 röster mot 61, som voro för afslag.