Aftonbladet – 10 februari 1873, sida 3

tationen ganska angenämt att få åhöra deras vältaliga anföranden, men RE värdighet skalle vid detta tillfälle onekligen blifvit bättre tillgödosedd, om en person funnits, som kunnat uppträda och föra samtlige statsrådens talan. Ännu nödvändigate vore konselipresidenten ur synpunkten af konseljens ställning till konungen personligen, ty det måste alltid blitva för konseljen omöjligt att vis-å-vis regenten handla såsom en man, så länge dem inom sig saknar en talman, hvars ord inför ucH0om böra gälla såsom ett Av af allas tänkesätt. Man hade sagt, att konungen skulle vara den 5lige konseljpresidenten. Tal. måste ine våbeopande af grundlagen bestrida detta påstående. Han vore ju förhindrad att öfvervara såväl ärendenas beredning i statsrådet, som ock riksdagens sessioner. Huru kunde man då säga, att hans ställning på något vis påminde om ex konseljpresidents ? Att vilja lägga denna ytterligare börda på justitie-statsministern vore ej heller rätt, ty hvarken hans tid tilläte honom att uppbära den, eller den juridiska uppfostran, han eger, gör honom dertill lämplig, ty såsom jurist har han måst vänja sig vid en sådan formalism, som motverkar snarare än bidrager till att utbilda skicklige statsmän. Sedan tal. slutligen åberopat det vitnesbörd som låge deruti, att flera f. d. medlemmar af regeringen uttalat sig för förändringen, anhöll han om kammarens Ditall till konstitionsutskottets förslag, hvilket han ingalunda i likhet med de föregående talarne kunde finna vara för tidigt framkommet. (Forts.)