Aftonbladet – 10 februari 1873, sida 3

Regeringsformen. Er Mickson, som först erhöll ordet, sade sig vid en närmare granskning afförslaget hafva fun nit, att det stode i den tppenbaraste strid mo det regeringssätt, som vår grundlag påbjuder Enligt densamma eger nemligen endast konunger att styra riket och det på sätt regeringsformer föreskrifver. Till sitt biträde har han att kalle ett råd af 10 personer, hvars ordförande, d. v. s konseljpresident, han sjelf måste anses vara. För slaget nämner visserligen icke orået konselpresi dent, men det afsåge tydligen att skapa just er sådan mellanlänk mellan konungen och statsrådet hvarigenom de öfriga etatsrådenskulle göras mindre sjelfständiga i sina rådslag, än de föl närvarande äro. Vidare innebure förslaget er öfvergång till den parlamentariska styrelseformen och slatligen skulle en dess naturliga följd blifva, att icke konungen hädanefter komme att tillsätta sitt råd, utan skulle riksdagens majoritet veta att taga den saken om hand. Hvad då det parlamentariska styrelsesättet vid komme, så hyste tal. långt ifrån någon farhåga för detsamma, men han fruktade, att vår representation ännu icke eger den politiska uppfostran. som nödvändigt måste förefinnas på det att den vidsträcktare makten icke skall till rikets våda missbrukas. Denna tidpunkt skulle med säker het snart nog inträffa, men någon anledning fun. nes derför icke nu att söka gå händelserna j förväg. På de anförda skälen ville tal. rösta för afslag. Frih. af Schmidt. En återblick på den föredragna frågans ursprung och den behandling. densamma hittills rönt, gåfve vid handen, att förslaget blifvit inom Första kammaren väckt af en f. d. konungens rådgifvare och att det vidremissen till konstitutionsutskottet blifvit under. stödt af en annan f. d. ledamot af konungens råd, nemligen af den senast afgångne justitiestatsministern. Vid förslagets diskuterande i Första kammaren, innan det förklarades hvilande, uppträdde deremot den nuvarande justitie-statsministern och talade mot detsamma, dervid un derstödd af ännu ett annat f. d. statsråd. FråTan blef ock i denna kammare: förklarad hvilande endast på grund af sju rösters majoritet. Inom Andra kammaren åter, der samtidigt ett likartadt förslag. blef af en ärad ledamot väckt, diskuterades frågan högst obetydligt och antogs nästan utan gensägelse till hvilande. Hvad skulle nu den mindre erfarne representanten tänka, då på begge sidor så högt ansedde män uppträdt, förfäktande alldeles motsatta åsigter? Det vore dock hans skyldighet, att i frågor af så betydlig vigt, som grundlagsändringar, noga betänka sig, innan han afger sin röst. Tal. had sökt sätta sig in i frågan, men icke funnit den föreslagna förändringen vara af behofvet påkallad, ty konungen egde ju redan nu frihet att om han så för godt finner i mera vigtiga politiska frågor meddela sig med den af sina rådgifvare, för hvilken hun eger det största förtroendet. Icke blefve han, derför att en konseljpresident funnes, i detta hänseende bunden vid någon viss persons mening. Då tal. rörande det parlamentariska styrelsesättet och frågans nära gemenskap dermed fullkomligt delade hr Dicksons åsigter, fann han deruti ännn ett skäl att yrka afslag å det hvilande förslaget. Hr P, Staaf sade sig, efter ett nogsamt begrundande af i sammanhang med förslaget stående ämnen äfvensom af föregående riksdags behandling af detsamma, hafva kommit till det resultat, att han nu måste. i likhet med de begge föregående talarne, rösta för afslag. Han hade nemligeh icke kunnat finna det föreliggande förslaget hvarken nödigt eller nyttigt, så länge vi ännu icke nått den utveckling, att vi kunna sägas vara mogna för ett parlamentariskt styrelsesätt. Tal. kunde heller icke förstå huru, då regeringen ännu har sig uppdraget icke blott de stora politiska frågornas behandling, utan äfven en mängd ärenden af underordnad vigt, den person skulle vara beskaffad, som borde ega förmåga att i alla dessa olikartade ämnen föra regeringens talan. Erfarenheten hade tillräckligt lärt, att hvarje särskild departementschef är just rätta personen att försvara och utföra de ärendes, som tillhöra hans departement. Då vi en gång i framtiden möjligen komma derhän, att ministererna vexla med månaderna och veckorna, k kanske med dagarne, blir det rent af nödvändigt att vidtaga de förändringar i afseende på ministerens sammansättning, som med förslaget afses; men att redan nu skynda åstad dermed, skulle enligt tal:s åsigt innebära en stor olycka för landet. Det hade för öfrigt hittills visat sig, att de verkligt stora förmågorna inom konungens råd städse gjort sig gällande och det oberoende af, huruvida de varit beklädda med den högsta rangen inom rådet eller ej. Hr Carlen erinrade derom, att, då frågan förra gången förevar till behandling inom kammaren, endast en talare yttrat sig mot konstitutionsutskottets förslag, hvilket utan votering af kammaren förklarades hvilande. Deraf syntes det talaren, som om man haft rätt antaga, att förslaget äfven nu skulle blifva af kamrarne godkändt, och det vore derför med en viss förvåning, han hört den ene talaren efter den andre uppträda och yrka afslag. synnerligast som en utaf dem i egenskap af ledamot af sistlidne riksdags konstitutionsutskott då varit med om att tillstyrka detta samma förslag. Då dertill komme, att kammaren räknade en hel mängd nya ledamöter, om hvilkas åsigter i den förevarande fråsan man ännu saknade all kännedom, fann sig tal. deraf uppmanad attför kammaren framlägga de skäl, som förmådde honom att påyrka bifall till konstitutionsutskottets hemställan. Man hade ganska riktigt anmärkt, att enligt grundlagens bud endast sådana förändringar af samma lag böra ifrågakomma, hvilka äro högst nödiga eller nyttiga. Den frågan låge då nära till hands, huruvida den föreslagna förändringen verkligen kunde så qvalificeras. Hafva vi icke under många decennier lefvat lyckligt och väl, denna institution förutan? Talaren ville visst icke förneka, att så vore förbållandet, men den tid, då det nya statsskicket nfördes, såväl som den närmast derefter följande var dock väsentligt olik den nu varande. Man kände då så mycket mindre behofvet af en konseljpresident, som det knappt nog gafs utrymme inom regeringen för en dylik person. Icke kunde det väl falla någon in att på allvar söka jemföra Carl Johans regeringstid med den, som nu. är, Sverige var på den tiden långt ifrån ett konstitutionelt samhälle. Det rådde tvärtom ett fullkomligt personligt styrelsesätt och det gick på den tiden för sig, utan att möta protest. Konseljens betydelse var sådan, att det var konungen, som gaf den dess betydelse. Sjelfva riksdagen var då blott och bart en skattebeviljande myndighet. Att under sådana förhållanden det icke fanns plats för någon konseljpresident, var helt naturligt, men dertill kom ytterligare det formella hinder, som låg uti genier sammansättning. Den arbetande nemligen på fyra från hvarandra fullkomligt skilda afdelningar och endast till eni af dessa skulle konseljpresidenten kunnat erhålla tillträde, såframt han nemligen dertill egde bördens rätt. Trots detta uppträdde redan under konung Oscar den förstes och ännu kraftigare under Carl den femtondes regering behofvet af en chef inom statsrådet. Det vore ju också alldeles tydligt, att sedan representationsförändringen samlat riksdagen på tvenne kamrar och lagt i dess händer den stora makt, den nu ovedersägligen eger, behofvet af enighet och sammanhållning inom statsrådet blifvit allt större. Huru skall det då vara möjligt för en samling af 10 personer att verka med full kraft, om icke bland dem finnes en, åt hvilken ledningen af det hela är anförtrodd, som utgör så att säga bandet kring knippan? Ännu skarpare framträdde detta behof i afeeende på ktonseljens förhållande till riksdagen. Det vore visserligen sannt. att i detaljfrågor, som tillhöra visst departement. vederbörande departementschef är den lämpligaste personen att inför riksdagen meddela nödiga upplysningar, d. v.s. fungera såsom den, hvilken leder dessa speciella ärenden. re icke heller ingen, att Are