Aftonbladet – 8 februari 1873, sida 3

Dock hade hon rätt deri, att fru Rotiey hårdast drabbades af olyckan. Rotney hade lefvat upp hvarje penny af sin aflöning, utan att spara det minsta. Han tyckte om att hafva ett trefligt hem och att lefva godt; han ville att hans hustru skulle hafva goda dagar, och han höll så mycket af hennes gon, att han satte honom i en rätt dyr skola, utan att fordra att han, ehuru nu femton är gammal, skulle sjelf arbeta och förtjena något. Det låter otroligt, men förhöll sig dock så, att när Rotöey dog, fanns det ej en shilling reda penningar i huset, och enkan mår ste genast begynna sälja en del af sitt vackra, ehuru ej rikbaltiga husgeråd. Mer än en gång undrade Helen Martyn hura den stackars qvinnan kunde försörja sig och sin son. Det sades att hon stycke för stycke afyttrade möbler och.bohag, samt att hennes son, som vid jultiden lemnade skolan, fått plats gom springpojke hos apo tekaren och sålunda, utom maten, förtjena de en eller två shilling i veckan. Till sist berättades att fru Rotney och hennes sön skulle resa till Amerika. s Denna sista underrättelse, huru mycket den än öfverraskade fröknarne Martyn, visade sig dock vara alldeles riktig, Fru Rotney hade en bror, som flyttat till Ame rika, en landtman, bosatt nära Washington, och till honom hade hon skrifvit om sin stora olycka. Bref vexlades åtskilliga gånger, och slutligen erbjöd brodren henne att dela hans hem och lofvade skaffa sonen någon plats i hufvudstaden. Tillika lofvade han att skicka penningar för öfverresan för henne sjelf, i hopp att hon skulle kunna betala sonens resa. Och detta kunde fru Rotney göra, sades det. Den person, som efterträdt hennes man i fabriken, hade köpt det lilla huset och