Aftonbladet – 8 februari 1873, sida 3

Det första vilkot dön inålvid; som ön skar taga land efter denna lag, hör att upp: fylla, är att göra ett personligt settlemönt på det utsedda landstycket, och hvilket sker genom att lägga grunden till ett hus eller genom att göra annat arbete, som utvisar, att han har för afsigt att göra det till sitt hem. För den händelse att landet är i marknaden, må den ifrågavarande personen, 30 dagar efter nämda settling, anmäla densamma till distriktlandkontoret samt inom ett år bevisa, att han minst i gex månader haft sitt hem på landet, äfvensom att har genom odlingar visat sin afsigt vara att äfven göra det till sitt framtida hem. Mot erläggande af regeringens köpspris, 1: 25 dollars för s. k. minimumland och 2 dollars 50 cents för sg k. double minimumland, hvartill alltid räknas sådant styrelsen tillhörigt land, som ligger inom ett visst afstånd från jernvägen, erhålles derpå köpebref af generallandkontoret, hvilket tillförsäkrar om full eganderätt till landet. Skulle emellertid settlaren dö, innan han hunnit på ofvannämnda sätt försäkra sig om fastebref på landet, så kunna hans arfvingar erhålla sådant, om de fullgöra hvad lagen stadgar med afseende å förvärfvanderätten,. Man kan icke taga land enligt preemptionslagen mera än en gång, och man kan icke taga land efter denna lag, om man någonstädes i Förenta Staterna förut eger landtegendom omfattande minst 320 acres. Homesteadlagen, som trädde i kraft den 20 Maj 1862, medgifver hvarje person, som är familjeförsörjare eller har nått 21 års 8lder och är borgare i de Förenta Staterna, eller har afgifvit sin förklaring att vilja blifva det, och som aldrig barit vapen emot Förenta Staterna eller lemnat dess fiender hjelp, rätten att upptaga en fjerdedels sektion eller mindre af det ouppköpta, offentliga landet. Vid ansökningen om homesteads erhållande, som inlemnas å vederbörande landkontor, böra inbetalas 14 dollars i landtmäterikostnad. Sedan denna första åtgärd blifvit vidtagen, har nybyggaren att jemte familj, om sådan fiones, flytta ut på sin nytagna jord, och om han sedermera efter minst 5 och högst 7 r med tvenne vitren kan bevisa att han bebott och vdlat jorden i 5 år samt att ingen del deraf blifvit frånsöndrad, erhåller han köpebref med full eganderätt. Innan ett dylikt köpebref erhålles, kan jorden eller homesteadsrätten icke lagligen säljas, och det land, som förvärfvats enligt homesteadslagen, kan icke utmätas för skuld, som nybyggaren ådragit sig före den dag han erhållit eganderätten till dylik jord. Som man ser, äro preemptionsoch homestead-lagarna väsentligt olika,ty preemptionsnybyggaren har att erlägga 1: 25 eller 2: 50 dollars pr acre, då han 6 månader efter den första settlingen blifver sjelfständig egare af jorden, hvaremot homesteadnybyggaren får hela sitt jordstycke för 14 dollars, men å andra sidan icke erhåller fastebref å detsamma förr än efter 5 års förlopp. Klart är det emellertid, att det stundom för en homesteadsnybyggare kunde vara af stor vigt att genast erhålla full dispositionsrätt öfver den upptagna jorden; en jernvägsanläggning kan t. ex. helt oväntadt stegra jordvärdet med 4 till 500 proc. eller mera, liksom det äfven kan yppa sig svårigheter för preemptionsnybyggaren att kontant betala det land, å hvilket han redan nedagt kostnader och der han trifves väl, Äfven för sådana fall har lagstiftningen varit välbetänkt och tillmötesgående, i det att det medgifvits en preemptionsnybyggare att slutförvärfva sitt land i enlighet med homesteadlagen, liksom äfven en homesteadnybyggare, om han af ett eller annat skäl finner det med sin fördel förenligt, eger rätt att genom att fullgöra preemptionslagens bestämmelser försäkra sig om ögonblicklig och absolut dispositionsrätt öfver sitt upptagna land. För den nyankomne emigranten är det, såsom jag i mitt förra bref nämnde, otvifvelaktigt fördelaktigast att skaffa sig jord i enlighet med en af dessa lagar, för den händelse nemligen att dess afstånd från tillgängliga kommunikationsmedel icke är alltför stort, ty i ena fallet erhåller jag min jord för så godt som intet och i det andra uppgår totalkostnaden för dess förvärfvande icke till mer än ungefär en tredjedel af hvad land anskaffadt på annat sätt skulle kosta. Denna prisbillighet är dock stundom ganska förrädisk. Distanserna äro i Amerika ganska respektabla och transportkostnaderna, i synnerhet på hjuldon, ganska dryga. Har jag sålunda låtit det billiga priset förleda mig till att skaffa mig land på något betydande afstånd från jernväg, skall jag snart till min bestörtning finna, att då jag sent omsider och efter många besvärligheter ankommit till närmaste uppköpare med min spanmål, jag derföre bjudes ett pris, som sturdom betydligt understiger de omkostnader, hvartill transporteringen af min säd föranledt. Att vända om är för långt och att hålla på min spanmål kan jag icke, ty dels kan jag icke erhålla någon upplagsplats, dels är jag ät ven i de flesta fall i behof af penningar. Det återstår mig sålunda intet anvat, än att för en spottstyfver bortslumpa min säd, och vid hemkorhsten behöfves det sedermera icke mycket vidlyftiga kalkyler för att göra det klart för mig, att mitt jordbruk icke bär sig, trots det att jag erhållit jorden för så godt som intet. Sedan jag gjort denna upptäckt, återstår intet annat än att göra präriskonerten i ordning, en vagn med ett soltält öfver, stoppa hustru och barn inuti densamma, binda husgerådet utanpå, spänna hästarne, mulåsnorna, oxarne eller hvad jag nu må hafva, framför den, samt binda fast kon bak, och så öfverge den farm, der jag nedlagt både penningar och arbete, för att ge mig ut