Aftonbladet – 8 februari 1873, sida 2

bafva tid att stå stilla! Ma chere Marie! gif monsieur le chevalier en stol bredvid dig, han kan inte blifva lyckligare placerad. L6on de Tallemont hörde icke ett ord af hvad hon sade; han stod bedöfvad och förstenad som hade han träffats af åskan; hans hufvud var nedböjdt och uti det ansigte, som för några minuter sedan strålat af friskhet och lif, slappades musklerna och en likblekhet spred sig gradvis deröfver. Favette! Favette! utropade han med en dödsångest, som hade han stått vid den älskades graf och velat frambesvärja hennes gestalt. ! sPeste, skrattade Richelieu, denne förskjutne älskare synes mig vara en besynnerlig menniska; förstår han inte att den, som är frånvarande, icke kan göra anspråk på att få bebålla sin plats utan måste finna sig uti att godviligt afstå den. Skall jag kanske lära honom den lexan; om han ännu behåller sina pojkfantasier, skall jag nog med en stöt af min värja bota honom för dem. Detta fräcka hån undgick Leon de Tal lemonts uppmärksamhet, och äfven om han hört det, skulle han icke hafva bevärdigat den förolämpande med att upptaga hans oförsynta prat. Utan att fästa minsta af seende på personerna kring bordet, gick han fram och fattade krampaktigt Tharg6lie Dumarsais hand. Är det på detta sätt vi mötas? Hon nedslog sina ögon för hans genomträngande blick och ryste till för hans vid rörande. För ett ögonblick kanske det stod klart för henne, huru nesligt hon hade bedragit honom och förstört hela hans lifs lycka, kanske ljöd en röst genom hennes minnens sköflade helgedom och hviskade om en tid,