Aftonbladet – 8 februari 1873, sida 2

Af de grundlagsändringsförslag, hvilka i ag förelegat till riksdagens slutliga afgöande, hafva båda kamrarne bifallit de tvenne örsta i ordningen, nemligen förslagen om!? ndring af 29 3 Regeringsformen, angående al af erkebiskop och biskopar, samt om ndring i 13 och 16 22 Riksdagsordningen, fseende borttagande af stadgandet, att stä er, hvilka icke hafva egen jurisdiktion, kola i fråga om riksdagsmannaval räknas ll landet. Dessa förslag, hvilka sålunda lifvit af riksdagen för dess del antagna, öranledde icke inågondera kammaren nägra fverläggningar. Deremot hafva i båda kamrarne lifliga örhandlingar egt rum rörande förslaget om ådan ändring i Regeringsformensstadganen angående statsrädets organisation, att .onungen skulle ega att bland statsrådets edamöter nämna en till statsminister; och afva resultaten af dessa förhandlingar blifit, att förslaget af Första kammaren förastades med det knappa majoriteten af 55 öster mot 52, medan detsamma af Andra ammaren antogs med 118 röster mot 61. senom Första kammarens beslut har emel ertid frågan om nämnde grunglagsändring ör denna gång förfallit. I Första kammaren uppträdde först mot förslaget hrr Fåhreus och Rydqvist, hvilka delse i oestämmelserna i riksakten rörande utrikes statsministern sågo ettskäl met den föreslagna förändringen, dels ansågo den onödig, emedan förhållandena i värt land: äro väsentligen olika mot i andra länder och svenska grundlagen bättre än någon annan angifver regentens Sligganden. Den senare talaren antydde dock redan att förslaget skulle åsyfta en nedsättning af konungamakten — en tanke, som af senare talare vidare utvecklades — i det han yttrade att statsministern man och man emellan skulle anses oga större makt än konungen. Hr Nordström ansåg att en konseljpresident ej logiskt hade nåson plats inom grundlagen, förr än åtskilliga andra förändringar försiggått, och kallade förslaget formlöst och blottadt på garantier. Enligt detsamma skulle statsmini stern blifva ett förmedlande organ dels mellan konungen och statsrådet i sin helhet, dels mellan regeringen och representationen, Det vore dock af vigt att det förmedlande l: organet skall hafva riktigt uppfattat dens! mening, hvars organ han skall vara. o5q jngenting tillägga af sin egen uppfattning, i hvilket afseende underzkrifna pretokoll vore enda garantien. För att bestyrka riktigheten af denna sia äsigt hänvisade talaren kammarens sedamöter att ta en liten kurs i Europas statsförfattningar, härmed på fint sätt antydande att han var den ende, som undangjort dessa för en statsman nödiga förstudier. De största vådorna af förslagets antagande förespeglades emellertid af grefvarne C. G. och J. O. Mörner, af hvilka den förre, varnande för ett parlamentariskt styrelsesätt och framställande hotande exempel från frihetstiden m, m., förklarade sig anse den föreslagna förändringen verka nedsättande både för konungamakten och Första kam. maren. Den senare åter, hvilken ansåg ett statsskick med tvenne i verkligheten, ej blott på papperet, lika starka kammare för endast en vacker dröm och såg den tid nära för handen, då den ena kammaren skall betaga den andra dess makt, såsom skedde i England 1688, önskade en stark konungamakt för att afvända faran af en enväldig kammare. Men konunga: makten skulle ej vara stark, om den nödgades att välja en konseljpresident bland det rådande riksdagspartiet. Till försvar för förslaget uppträdde i första rummet hr von Ehrenheim, på hvars vid förra riksdagen väckta motion det till hufvudsaklig del var grundadt, understödd at hr Faxe, frih. De Geer, htr Rydin, v. Koch och Wallenberg. denna sida anfördes stsom ett hufvudskäl att tillvaron af en statsminister tvärtom skulle öka konungens styrka snarare än försvaga hans maktställ ning. För öfrigt anmärktes att ledare inom konseljen ha alltid funnits, ehuru grundla gen ej talat något uttryckligt derom. Det . I företräde framför de öfrige rådgifvarne, som den nuvarande lagen skänker justitiestatsmi nistern, försvårar konungens val af främste medlemmen i rådet, derigenom att han är inskränkt till jurister. Om detta förslag såsom man trodde sig veta, saknade sympa tier hos den nuvarande regeringen, kunde s hon afslå detsamma, men borde dock känns sig manad att framlägga ett bättre förslag i samma syftning, hvilket deremot ej kunde y I väntas, i fall detta föll. Midt emellan dessa båda meningar stoc a l grefve Henning Hamilton, som ville sjolfvs -Isaken, men deremot afstyrkte det förelig gande förslaget, hufvudsakligast på der grund att justitiestatsministern under förrs riksdagen yttrade betänkligheter deremoi och att grefven önskade att förslag i et sådant ämne som statsrådets organisatior , framkommit från regeringen sjelf. Hufvudskä ; I let för hans afgtag var dock att förslaget val s l ofullständigt derutinnan, att det ej innehöl några bestämmelser rörande statsministerns verkliga åligganden. I Andra kammaren uppträdde till en bör jan hrr Dickson och frih. af Schmidt såson motståndare till förslaget. Några större dimensioner tog debatten emellertid först då hrr Carlen och grefve Sparre uppträdde den förre för att förfäkta, den senare för att bekämpa den ifrågasatta grundlagsän dringen, båda, efter hvad ville synas oss, i ungefär lika grad öfverdrifvande dess be tydelse, i det den ene såg i dess genomfö rande vida större fördelar, än den obetyd liga förändringen rimligtvis kunde väntas bära i sitt sköte, medan den senare ställde NA je AR AL AR fr VV TR fr fr fär DR 1