Aftonbladet – 8 februari 1873, sida 2

Uulle pIIva antaget UrTUBdlagsanaribgenKi ulld gifva oss en premierminister och med til nnue vore vi midt uppe i parlamentaris:ra en ; och hvad båda dessa sakor ville säga, lå t sökte grefve Sparre klargöra för sinalen ipna åkörare genom en temligen utförlig li irs, synnerligast i Frankrikes, men jemrbe I något litet i Danmarks och vår egenini storia. Denna kurs var onekligen mye-så st lärorik, ty den löste med tt endajfö ag det invecklade och kinkiga pro-lar em, som innefattas i frågan om orsa lti na till sila de omstörtningar och olyckor, sy m hemsökt Frankrike alltsedan den stora volutionens dagar. Hvad var det, menar j1 saren, som störtade Bourbonerna 1830, uli-monarkien 1848 och andra kejsardömet 3 370? Hvad var det som kostade Frank ke två af dess skönaste provinser, hundras sental af dess söner och tusentals millio. r Pr i krigskostnåder? Må en häpen verld sspa och erfara den stora sanningen, så-!n an den flödade direkte från vishetsbrunnen, ir vr grefve Eric Sparres läppar: Orsåken var1 elt enkelt den, att i Frankrike funnits pre-1d vierministrar!! Och det var icke ensamt rankrike, som blifvit hemsökt af premier-jd iinistrarnes och parlamentarismens förbanelse. Hvad var det väl annat som vållade Janmarks sista krig och Slesvigs förlust,ll ch hvad annat var roten till vårt lands örödmjukelser på 1700-talet, då Arvid Hornf ar en premierminister minst så god Sömjl ågon annan, Antagligen hafva visåledess tt med det första förvänta en motion aflt en ädie grefven om en underdånig anhållan tt K, M:t ville låta i litanian införa till-1 igget: Från premierministrar bevare 038 nilde Herre Gud! Mindre kan väl knappastc öras för att afböja de riksolyckor, som en ådan landsplåga skulle medföra. Emellertid ville det synas som om hrj: refven icke hade haft fällt förtroende till erkan af de spökoch skräckscener han ji rambesvurit, ty han steg till sist ned från len svindlande höjd, dit han svirgat sig upp ör att taga en öfversigt al verldshändelerna i stort, och blef i en hast åter dan iksbekanto hushällarens, hvilken försökte len verkan som utsigten tiil en något större ön åt statsministern skulle kunna utöfva på ndra goda hushållare inom kammaren. Det: fvan omförmälda Voteringsresultatet visade j. lock att icke heller det argivientet slog an fvt beräkning. Ett verkligt godt och uppfriskande intryck sjorde det, att efter allt det ordflöde, man under en timmes tid fått bevitna från den ärade Wenersborgs-representantens sida, höra hr Carl Ifvarsson återföra debatten till den nyktra sanscus och den lugna pröfningens område, der man dock helst hörer statsangelägenheter afhandlas, om man än för en stund kan ha sitt nöje äfven af de komiska pointerna i ett anförande sådantsom grefve Sparres, Hr Itvarsson visade, att det icke fanns några anledningar hvarken att hop: pas så stora fördelar eller att befara så stora vådor af den ifrågasatta reformen, som man från olika sidor velat göra troligt. Det vore hvarken fråga om att inskränka konungamakten eller utvidga folkmakten, utan helt enkelt att bereda konungen tillfälle att sätta den dertill lämpligaste personen i spetsen för ärendenas beredning. I dessa lugnande ord instämde hrr Gumelius och Nils Larsson i Tullus. Äfven hrr Kolmodin och frih. Gripenstedt reducerade frågan till måttliga proportioner, men kommo till olika resultat i afseende å det votum, de förklarade sig ämna afgifva. Den förre skulle nemligen rösta för afslag, emedan han icke fann förändringens behöflighet och fördelarne af densamma vara ådagalagda; den senare för bifall, emedan han trodde att förändringen kunde medföra åtskilliga fördelar. Båda voro dock ense deri, att de ej skulle se nägon olycka uti om utgången blefve en annan än den de hvar för sig önskade. Frih, Gripenstedts anförande, som röjde statsmannens klara blick och rika erfarenhet, betonade isynnerhet, att en sammanhållning inom statsrådet kunde understundom vara af behofvet på kallad i förhållande till konungen, och om genom den föreslagna reformen statsrådet I vunne ökad styrka i detta afseende, trodde han att deri icke låge någon fara; ty till fällen kunna inträffa, då statsrådet kan vilja motsätta sig regentens planer, och då vore det af vigt att institutionen vore utrustad med den kraft, som erfordras. För bifall till grundlagsändringen upp trädde dessutom hrr Keij, Lyttkens och Uhr I hvaremot hrr Sjöberg, A. Rundbäck och Tref I fenberg motsatte sig densamma. Den fjerde grundlagsförändringen, afseende att möjliggöra utgifvandet af riksbankssed llar lydande å guld, antogs af Första kam I maren efter några mindre betydande anmärk lningar af hrr Wallenberg och Rydgqist, och laf Andra kammaren utan någon diskussion loch är således denna grundlagsändring a riksdagen bifallen. ) För de ärenden af jemförelsevis under lordnad vigt, som i öfrigt under dagens sam I manträden förekommo, skola vi i nästa num I mer redogöra,