Aftonbladet – 7 februari 1873, sida 2

tvungna landsflykt låg uti skilsmessan frår den jag älskade, den högsta glädjen af mir hemkomst ligger uti att få återse henne. QO, huru märkvärdigt! här sitter en ung man och talar till mig om kärlek och om en kärlek, som han inte hyser för mig tänkte madame la comtesse, i det hon gaf honom en ljuf blick ur sina milda, blå ögon: pi är en mycket besynnerlig menniska och har lefvat så länge utom Frankrike, att nj blifvit alltför högtidlig och excentrisk; ni har älskat denna qvinna under fem år L6on! ni berättar mig en saga; hvem är hon, denna förtrollerska, hon måste ega nå. gon mystisk makt, då hon så lyckats fängsla er? Hon är ingen förtrollerska, madame, och eger ingen annan mystik än den att alltid hafva varit mig kär. Vi äro uppväxta till sammans på Grande Charmille, hon är nigce till presten, faderoch moderlös, ett lifligt. oskuldsfullt, förtjusande och vackert barn, så ren och af allt ondt obefläckad som lil jan på marken. Hon var knappast mer än ett barn, då jag lemnade henne i knoppningen af en skönhet, som i sin omedvetenhet egde sitt största behag. Under denna fem års förfärligt långa landsflykt har jag stän digt erinrat mig Favette sådan jag såg henne sist den herrliga sommardagen under almarne i skogen, hennes klara, sköna ögon simmande i tårar, talande om den första sorg, som betungade hennes unga hjerta. Jag har älskat henne för högt att någon skulle haft makt att utplåna henne ur mitt minne, eller ersätta hennei min känsla; en dast på henne har jag tänkt, endast om henne har jag drömt, och ju längre tiden framskridit, fjermande mig från afskedet och närmande mig återseendet, desto dyrbarare har hon blifvit mig, Sedan vi skildes bar