Aftonbladet – 7 februari 1873, sida 2

Såsom. vi förut omnämnt, har i Ö ster rike ett uppskof inträdt med framläggandet för riksrådet af det af regeringen utarbetade vallagsförslaget. Detta dröjsmål fördrages endast med otålighet af det tyska författningspartiet, som, så länge saken ej är afgjord, måste befara, att något hinder skall komma i vägen för realiserandet af dess plan attgenom kringskärandet åf de särskilda provinsernas sjelfstyrelse småningom förvandla det cisleithanska Österrike till en centraliserad stat, i hvilken det tyska elementet kan obestridt herrska och utföra sin civiliserande mission. Slaverne å sin sida söka att på bästa sätt begagna den tid, de genom i fråga varande dröjsmål vunnit, och göra ännu en austrängning för att hindra en författningsändring, hvilken, om hon ge: nomföres, måste för dem i hög grad försvåra den strid de ha att utkämpa för sin nationalitet och kanske skall göra en fredlig lösning af konflikten omöjlig. Czecherne i Böhmen äro i synnerhet verksamme och ämna ingifva till kejsaren petitioner i massa mot vallagsförslaget. För att imponera på regeringen och Wienbefolkningen har man öfverenskommit, att de deputationer från böhmiska städer, ländtkommuner, föreningar m. m,, hvilka erhålla i uppdrag att frambära dessa petitioner, skola i en gigantisk procession med fanor tåga upp till kejserliga palatset. Den agitation, som af denna anledning nu pågår i Böhmen, synes ha väckt allvarsamma farhågor hos myndigheterna, ty militäriska försigtighetsmått ha blifvit vidtagna. En sådan politik som den af regeringen nu följda är naturligtvis i hög grad egnad att befordra panslavismens framsteg. Ju mera de slaviska befolkningarna i Österrike finna, att de från tysk-österrikarne icke ha att vänta något tillmötesgående, desto mera se de sig om efter ett stöd hos sina stamförvandter utom Österrike och i synnerhet i det stora grannriket Ryssland. Ju mera åter de förstnämnde och i synnerhet czecherne känna sig ega ett moraliskt stöd hos sina stamförvandter, med desto större tillförsigt framhärda de i sitt sega motstånd. Om den panslavistiska rörelsens framsteg skrifves från ryska Polen till en Berlintid ning: Den panslavistiska idn utvecklar sig på ett underbart sätt hos vår befolkning, i synnerhet i de landsträcko, genom hvilka Moskowa och Danieper flyta. Den har blifvit en kult och slagit rötter hos folket. Men vi veta, att det som en gång har sla git rötter hos ryska folket kan med allt skäl kallas en kraft och en makt. Antalet af pan slavistiska organer ökas med hvarje vecka. Entusiasmen för Ryssland växer hos mas: sorna. Till och med bland polackarne räknar man många vänner af Ryssland eller rättare sagdt slavofiler. I Österrike och i södra Donauländerna framträda dessa tendenser starkare för hvar dag. Vi äro alltför väl underrättade i detta hänseende för att icke veta, att den panslavistiska idn för närvarande lefver hos hela den slavisk-österrikiska befolkningen Gcch gör nitiske proselyter i Dalmatien, i Illyrien och i Slavonien. I Gratz hålles icke ott enda studentsamqväm, der man icke utbringar entusiastiska skålar för czaren, det slaviska rikets öfverhufvud. Serbien och Bulgarien följa sjelfmant med strömmen. Denna stämning underhålles hos folket genom broschyrer, porträtt och medaljer af ezaren, hvilka öfverallt spridas af agenter från Ryssland. Om man sammanställer denna panslavistiska rörelse med czechernes agitationer, fattar man lätt, att de sist