Aftonbladet – 6 februari 1873, sida 2

STOCKHULM den 6 Febr. De från föregående riksdagsperiod hvilande förslag till ändringar i rikets grundlagar förekomma om lördag till afgörande i kamrarne. Dessa förslag äro till antalet fyra. Intetdera är af beskaffenhet att ingripa djupare i vårt konstitutionella lif, och noga räknadt är det blott ett af dem, som har någon betydelse med hänsyn till landets politiska institutioner, nemligen förslaget angående införandet af en konseljpresident. De öfriga trenne förslagen afse en dast att ur grundlagen undanrödja bestämmelser, som utgöra hinder för genomförandet på andra områden af reformer, hvilka af tidsförhållandena påkallas. Men då de reformer, som sålunda skola möjliggöras, höra till dem, som äro synnerligen af behofvet påkallade, sakna grundlagsändringarne icke sin stora betydelse. Vi skola yttra några ord om hvartdera förslaget särskildt, och vi följa dervid den ordning, i hvilken de förekomma i konstitutionsutskottets nu l för riksdagen framlagda memorial. Det första förslaget afser sådan förändring af stadgandet i 329 Regeringsformen, rörande val af erkebiskop och biskopar, att uttrycket: med hvilkas val förhålles ) efter förra vanligheten, ersättes med en be-l stämmelse, att valet skall ske i den ordning kyrkolagen stadgar. Det vill synas oss säsom funnes skäl nog till ifrågavarande ändring redan ur synpunkten af önskvärdheten att utur grundlagen undanrödja ett densamma onekligen så vanprydande uttryck som den ifrågavarande hänvisningen till den förra vanligheten; men saken är icke blott en smakfräåga, utan har en verk lig praktisk betydelse. Det är klart, att så länge grundlagen hänvisar, med afseende å sättet för biskopsvalens förrättande, till den förra vanligheten, så få dithörande stadganden icke undergå ringaste rubbning, huru föråldrade och otidsenliga de än må i tidernas längd hafva blifvit. Nu har också ganska riktigt blifvit, till och med af sjelfva kyrkomötet, ifrågasatt, huruvida icke rätt till deltagande i biskopsval borde till: erkännas lekmän, och det synes således vara väl på tiden, att ur grundlagen borttages ett stadgande, som hindrar konung, riksdag och kyrkomöte att i kyrkolagen vidtaga de förändringar, som i detta hänseende kunna pröfvas lämpliga; och då allmänt kyrkomöte hålles just under innevaI rande är, bör ämnet der kunna tagas i öfI vervägande, så framt den nu föreslagna änI dringen af 29 3 Regeringsformen dessförinAT vunnit riksdagens och regeringens bifall. I Närmast i ordningen förekommer förslaget lom ändring i 13 och 16 22 Riksdagsordninlgen, afseende borttagande af stadgandet, att städer, hvilka icke hafva egen jurisdiktion, skola i fråga om riksdagsmannaval räknas till landet. Denna grundlagsändring har till ändamål att lösa det samband, hvari frågan om reformer i domstolsorganisationen nu står till den politiska valrätten. Så länge som stärders förläggande under landsrätt beröfvar dem rättigheten att i och för utseende af riksdagsmän i Andra kammaren räknas till stadsvalkretsarne, ligger deri icke blott ett hinder för mindre städer, hvilka sjelfva sådant önska, att kunna med kringliggande landsbygd förenas under samma jurisdiktion, utan omöjliggöres äfven all tanke på en så dan mera omfattande reform af domstolsorganisationen, genom hvilken all särskild ju risdiktion för städerna kunde komma att upp höra. Det lärer nemligen knappast från nå got håll kunna sättas i fråga, att i grund valarne för deninya Riksdagsordningen skulle åstadkommas en så på djupet gående rubbning som den, hvilken skulle blifva en följd deraf att genom borttagandet af representations rätten för dere eller färre städer det antal platser, som Riksdagsordningen afsett at! förbehålla åt städernas representanter, skulle komma att väsentligen förminskas; och äf ven om en och annan skulle finnas, som icke i detta hänseende hyste någon betänklighet så lärer väl ingen med anspråk på ringaste kännedom om och blick för Sförhållandena kunna föreställa sig att åtgärder, hvilka sågon oundgängliga konseqvenser medförde så be skaffade ändringar iriksdagens sammansätt ning, skola kunna vinna riksdagens och re geringens samtycke, Vill man således he reda statsmakterna fria händer att kunna utan politiska bihänsyn ordna domstolsvä sendet i landet på det sätt, som må finnar vara lämpligast för ernående af en i möjli gaste mån god och snabb rättsskipning, gå bör man genom antagande af den ifrågaya rande grundlagsändringen undanrödja de: hinder derför, som ligger i nu gällande grundlagsstadgande. Det tredje grundlagsändringsförslaget äl det af oss här ofvan omnämnda, angående statsrådets organisation. Förslaget går up på att lemna konungen frihet att bland stats rådets samtliga medlemmar nämna en till statsminister, hvilken skulle erhålla de statsrå dets främste ledamot — eller, om man så vil kalla det, konseljpresidenten — tillkommande funktioner, som dels grundlagen, dels efter hand utbildad praxis nu tilldelat justitie statsministern, Förslagets syfte är således i sjelfva verket endast Get, att bereda ko nungen tillfälle att anförtro nämnda funk tioner åt den bland statsrådets ledamöter, son dertill må anses vara den lämpligaste, utar afseende på hvilket departement han förval Tom Jaa ss han tillöfnantvra inka alla är PF fo a Of SN RR RR