Aftonbladet – 5 februari 1873, sida 2

dagen, då dAhdiffret-Pasquler talade och ett tadelvotum mot Challemel-Lacour antogs med 559 röster mot 24; Preussiska landtdagens depiteradekammare antog i gär i tredje läsningen med 245 röster mot 110 ett af referingen framstäldt förslag till sådana ändringar i konstititionehs 15 ock. 18 artiklar, som betingas af de af kultusministern framställda kyrkliga lagförslagen. Genom denna grundlagsändring ställas alla religiösa samfund under statens jurisdiktion och uppsigt, bestätnmas gränserna för kyrkornas disciplinära myndighet och giftes åt staten makt öfver presternes undervisning, tillsättande och afskedande. Flere amendement ha framstälts af medlemmar af den yttersta högern, af ultramontanerne och af det progressistiska partiet: Ålla dessa amendement förkastades. Då frågan förevar till andra läsningen, höll kultusministern Falk ett tal, i hvilket han betonade nödvändigheten af att bestämma statens rättigheter i förhållande till kyrkan, och såsom bevis härför anförde han påfväries verkörda anspråk i forna tider, biskoparnes af Ermeland mötstånd och biskopens af Paderborn hotelse att icke lyda statens lagar. Den socialistiske skriftställaren och agitatorn Bebel, hvilken, som bekant är, dömts till fängelse och förklarats förlustig sin plats såsom medlem af tyska parlamentet, har blifvit återvald med ofantlig pluralitet. Detta val har, säger Schlesische Zeitung, väckt en djup sensation inom regeringskretsarne i Berlin. Följden häraf måste blifva att statsmyndigheterna med större ifver gripa sig an med undersökandet af den sociala frågan. Man vet att Österrike och Preussen kommit öfverens om vidtagändet åf gemensamma åt gärder i anledning af socialismens fratisteg bland de arbetande klasserna. Önskvärdt vore, yttrar samma tidning, att dessa åtgärder ginge i en liberal riktning. Annars riskerar man att förvärra det onda istället för att bota det. Om Bebel blifvit återvald, är det icke derföre, att alla valmännen äro socialister, utan derföre, att bland dem finnas många, söm avs, att den öfver honom fällda domen var orättvis eller åtminstone alltför sträng, och atthan blifvit dömd icke för sina handlingar utan för sina åsigter. Invånarne i furstendömet Liechtenstein ha åter råkat i tvist med sin furste. Denne furste, yttrar Independance Belge, värderar icke nog den äran att regera öfver dem, kanske derför att det är en ära, som han måste betala. Man vet i sjelfva verket, att denna miniatyrstat, som räknar en befolkning af 8320 själar, har en budget af endast 60,000 floriner. Den betalar hvarken de militära utgifterna eller civillistan. Dess furste, som är en af de rikaste godsegare i Österrike och som från Wien, der han residerar, styr sina stater genom en förvaltande minister, hr von Hausen, sörjer sjelf för underhållet af sin mikroskopiska armå och många andra allmänna utgifter. Men detta är icke nog för Liechtensteinarne. Icke nöjde med att ha ganska obetydliga skatter, hade de äfven drömt om att göra sig goda inkomster genom inrättandet af ett spelhus och använda dessa inkomster till uppförandet af dammar mot Rheins öfversvämningar. Framgången af denna kombination var så mycket mera betryggad, som undertryckandet af spelhusen i Tyskland hade föranledt ganska lysande anbud af några spekulanter. Då fursten icke vill, till detta pris, rikta sina undersåter, ha desse för honom uppställt det alternativet att antingen genast gifva efter för deras begäran eller bevilja dem af sin enskilda förmögenhet ett bidrag af en million för det allmännyttiga arbete, som skall skydda deras fält mot flodens härjningar. Furstens svar är icke mindre kategoriskt, Han vill på intet vilkor ha något spelhus i sina stater. Hvad det begärda bidraget beträffar, samtycker han att låna sina undersåter, utom de 25,000 francs, han redan förskjutit dem, 125,000 floriner utan ränta under tio år. Dessutom har han låtit förstå, att han, om detta icke var tillräckligt, var beredd att afstå från furstendömet Liechtenstein och genast afträda det till Österrike, Detta har väckt stor oro i landet. Riksdagen har förklarat sig beredvillig att antaga furstens förslag. På detta sätt skall det blifva en revolution mindre i Europa. Tilläggas bör, att fursten, för att bevara sämjan med sina undersåter, icke velat behålla för sig sjelf hedern af det motstånd han gjort mot inrättandet af ett spelhus i sina stater. Hans officiella tidning Liechtensteiner-Wochen-Zeitung offentliggör i anledning at den vägrade koncessionen följande meddelande: Vi erfara ur säker källa, att flere stater, Österrike, Tyskland och Schweiz, så snart det blef fråga om inrättandet af en spelbank i Vaduz,framstält allvarsamma invändningar, hvilka sedermera ha bestämt vår furste att vägra koncession på en sådan bank. Arbetsinställningen i Sydwales fortfar ännu, oaktadt grufegarne erbjudit sina arbetare att betala dem den aflöning de förut haft, om de vilja gå in på att arbeta både dag och natt, indelade i åtskilliga lag, hvilka skulle arbeta åtta timmar i sender. Detta är ett anbud, som till och med arbetarnes outtröttlige målsman Frederic Harrison, uppfordrat dem att antaga, men som de vägrat att gå in på; arbetarne vägra ännu att gå in derpå. De engelska tidningarna yttra sig ogillande om detta envisa motstånd och fästa arbetarnes uppmärksamhet på, att de genom ett fortsatt fasthållanåa ot NR PINT RR RR RN