Aftonbladet – 5 februari 1873, sida 2

de rika, ebenholzsvarta lockarne böljade ned öfver ryggen ned till midjan, de tränande, mandelformade ögonen hvilade med en tankspridd blick på några violer, hvilka hon lekande doppade i vattnet, och öfver hela henhes väsende låg hennes ålders oskuldsoch aningsfullhet. Favette! hos hvem gästa dina drömmar ? Den unga skogsnymfens anlete öfvergöts hastigt af en varm rodnad, och släppande blommorna i vattnet, vände hon sig blygt om. re Gud, monsieur Lon, huru ni skrämde mig! ; Jag skrämma dig, Favette! Är du då ledsen att se mig? Ack nej, monsieur Lon!Jstammade hon och började förläget plocka upp sina blommor. Berätta mig, mitt barn, på hvad eller på hvem du tänkte, då du så stod och stirrade i bäcken; för mig, din lekkamrat, din vän, din broder, har du ju inga hemligheter ! Favette skakade småleende sitt sköna hufvud och höll, fortfarande brydd, blicken sänkt på marken. Säg, mignonne, var det på mig?Kanske — ja, på er i Det var den första, med bäfvan tolkade l. kärleken, som i dessa ord från Favettes läppar förrådde sig, och det var den första, illa andra beherrskande passionen, som tvang ig till utbrott, då han på den mjuka gräsmattan sjönk på knä för hennes fötter. Ja, Favette, så måste det vara, då hvarje 10pp, hvarje tanke, hvarje dröm hos mig lott från dig hemtar näring och lif. Och likväl har ni hjerta att lemna mig dag, hviskade Favette, under det tårarne amlade sig i hennes stora gazell-ögon. Lemna dig! Gifve Gud jag ej vore tvunsen dertill! Men hvad magt har väl en Cs bese om AN bä