Aftonbladet – 29 januari 1873, sida 3

Article Image
Om qvinnans. religiösa uppfostran: Af Rev. BR. F. Littledale. (Efter Contemporary Review.) Mycket har blifvit taladt och skrifvet och tvistat om huruvida en verklig underlägsenhet hos qvinnan förorsakat den underordnade ställning, som blifvit henne gifven, eller om just denna underordnade ställning och framför allt hennes bristfälliga och ofullkomliga uppfostran, förorsakat hen nes underlägsenhet. I aenare fallet skulle man ju hafva den säkra förhoppning, att den snabba och vid: sträckta förändring i åsigter rörande qvinnans uppfostran, som allt mera gör sig gällande, skulle inom ganska kort tid göra ett slut på det öfverklagade onda. Goda skolor, seminarier, tillfälle att besöka högskolor och universiteter, nedbrytandet at de många bommar, som förr stängde qvinnan vägen till sjelfförvärf och som nu säkert, om ock motvilligt, borttagas, mäste ju vara ej blott tecken till, utan bestämda bevis på att bättre tider nalkas — tider, då qvinnan blir ej blott mannens like, utan hans jemnlike. Det skulle således blott be: höfvas litet tålamod, för att allt skulle blifva godt. Det är dock icke så säkert, kanhända. Hittills har man åtnöjt sig att, som spetsen af fordringarne på qvinlig uppfostran uppställa satsen: Flickor böra kunna få lära allt hvad gossar få lära. Men som ingen fråga kanske är mindre utredd, än just den hvad gossar och ynglingar egent ligen och framför allt böra lära, och då denna fräga nu i de flesta länder som ifrigast diskuteras, så torde det vara vida riktigare att gifva denna sats ett vidsträcktare omfång och låta den lyda sålunda: Flickor böra få lära allt hvad de kunna lära och deras fattningsgåfva tillåter. Men bland allt hvad som talats och skrifvits om qvinnans uppfostran, har en sak blifvit föga eller nästan alls icke vidrörd: åen religiösa sidan af qvinnans uppfostran. I vissa fail torde detta härröra af den bsigten, att religionen är någonting antingen allt för obestämdt eller allt för spekulativt. för att hafva något inflytande på menniskans handlingssätt i denna verlden. Men i de flesta fall är det antagligt att ofvanberörda förhållande bar sin grund irådande belåtenhet med, eller åtminstone medgifvande af det nuvarande systemets förträfflig. het. Ty personer, som eljest i religionsfrågor betydligt afvika från hvarandras me ningar, äro nästan alltid ense i sina åsig: ter om det nödvändiga och riktiga i reli gionens inflytande på qvinnan. Dessa åsigter, i korthet affattade (utan afseende på alla nyanser mellan panteism och deism), äro, att religionen är bestämd att utgöra ett slags säkerhetsventil för högtrycket af den qvinliga känslosamheten och lättrördheten; att öka qvinnans naturliga fallenhet för sjelfuppoffring; att uppmuntra henne till ett slags passivt emottagande af lifvets goda och onda och framför allt göra hennes synkrets så inskränkt, att den al. drig går utöfver hemmets verld och att hon blifver stolt och glad öfver att få vara mannens ödmjuka tjenarinna och fullt bero af honom. Det kan icke med något sken af rättvisa förnekas, att ju icke en alldeles bestämd skilnad förefinnes emellan ynglin gens och flickans religiösa uppfostran, och att de ständiga uppmaningar till ödmjuk het och uppoffring, som komma på den se nares del, högst sparsamt, om någonsin, med delas den förre. Men. det är just häri det oriktiga ligger Denna åsigt är, endast med förändrad ord ställning, just densamma som slafveriets förfäktare använde: fördelen för Afrikas negrer att blifva kristna; och den är grundad på alldeles detsamma — en bestämd och gifven skilnad mellan mannens och qvinnans själ en bestämd underlägsenhet hos den senare. På detta sätt ger man också en religiös helgd åt hvad som hittills förgiftat hela den qvinliga uppfostran, som i verldsliga ting medgifvits, nemligen att grunden och ända målet med all slags uppfostran för qvinnar skulle vara att göra henne intagande för manner. Om religionen inträder i henne: uppfostran, ungefär som musik och dans, fö! at: fresta männen att göra frikostigare in p, derföre att varan kap garanteras såsom FE ot prydlig och väler utan dn

29 januari 1873, sida 3

Thumbnail