Aftonbladet – 29 januari 1873, sida 3

a lsam och lydig, så kan man knappast ins t hvarför religionen skulle anses stå högre .-Jän musiken och dansen. Och likväl är jus ,)detta hvad som i mer eller mindre oför titäckta ord möter oss i de flesta så kallade Ireligiösa afhandlingar, med afsigt att be 8 I handla detta ämne, ehuru pillerna vanligt tvis insockras med den förklaring, att qvin a I nan skall finna sig så oändligt mycket lyck ligare, om hon bara tager in medikamentet Jutan motsträfvighet. Sådan är tonen såväl I hos Monod och gref Gasparin som ock : iIden anglikanska religiösa tendensromaner tlför dagen. En enda man har haft mod att -Juppträda mot detta, och det är den franske -I biskopen Dupanloup, i den talangfulla af handlingen: Femmes savantes et Femmes I Istudieuses. Men han är bunden af den -Jomständigheten, att i Frankrike alla de I flickor, som erhålla någon uppfostran, uppfostras i kloster, och att de flesta kloster i I Frankrike stå under inflytande af jesuiterne feller liktänkande sällskaper, hvarför det Iskarpa klander, han uttalar mot både den Tverldsliga och den religiösa sidan af qvinnouppfostran i Frankrike, återfaller på dessa religionssamfund, Härjemte lemnas då också rum för den invändningen att så ej är förhållandet i protestantiska länder. Men, med gunstig tillåtelse, är förbållandet precist detsamma der, ty med obetydlig förändring, gäller samma religiösa codex för qvinnorna i alla länder. Och på samma religiösa grund byggas vidare åtskilliga vackra byggnader, säsom att land och stat styres lika godt, utan att qvinnan intresserar sig derför, att hennes enda politik är toiletten, att alla stora samhällsproblemer lösas hennes bön förutan, att -den äkta qvinligheten lider af att komma utom kökets, barnkammarens eller salongens område. Derför är också den farliga sidan af dylik förslafvande religiös uppfostran den att dess mål är att så mycket som möjligt neutralisera den fria viljan och tillintetgöra den menskliga personligheten, utan att menniskan ens märker det. Endast på denna grund måste således religiös uppfostran, som afser undertryckande och icke helaosam och harmovisk utveckling af individualiteten, vara fördömlig. Lät oss höra hvad biskop Dupanloup säger härom: Skär nu af de många grenarne på denna planta, som fordrade så mycken sol, så mycken luft, så mycket utrymme; förqväf denna onyttiga och ötfverflödiga växlighet! Men plantan föddes för att blifva ett stort träd, och nu gör du en eländig, liten buske deraf! Akta dig att hon ej grymt lider af denna stympning och slutligen dör! Att förmörka en själ, som Gud skapat att vara ljus, det är att i denna själ utså fröet till ett inre lidande, som aldrig läkes. Det finnes ingen smärta, jemförlig med denna känsla af det sköna, som ej kan gifva sig uttryck — denna ständiga sorg hos en själ, som, utan att veta det, misstagit sig om sin kallelse; ty detta ord gäller det idella såväl som det verkliga lifvet. Vår själ är en tanke af Gud, heter det, det vill säga att det för densamma finnes en gudomlig plan, hvartill våra bemödanden närma oss eller hvarifrån vår likgiltighet aflägsnar oss, men som icke desto mindre är till hos den gudomliga visheten och godheten. Och för att förverkliga denna plan, är all möjlig utveckling af vår själ, vårt hjerta och värt förstånd visst icke för mycket. Detta vill, med få ord, säga, att detta nedtryckande uppfostringssystem är ett bestämdt bemödande att motverka Guds afsigter och säledes i grunden okristligt, om det också med ett och annat lösryckt bibelspråk kan försvaras, och om det också en och annan gång frambragt lysande resul: tater. Ty all träldom strider bestämdt och tydligt mot kristendomens anda och mening, Kristendomen är frihetens religion, och dess stiftare förklarade tydligt att han var kommen till de betryckta och förtryckta i verlden. Derföre är det en positiv synd att begagna kristendomen som täckmantel för något slags förtryck eller slafveri, vare sig kroppsligt eller andligt. Och säsom ett andligt slafveri måste man nödvändigt betrakta den lära, som vill tvinga qvinnan att helt och hället uppgå i mannen, att betrakta sig såsom blott ett adjektiv till det herrliga substantivet, mannen. Religionen kan ej medgifva en sådan skilnad. Qvinnan såväl som mannen skall se upp till sin Gud, som till sin skapare och fader. Man och qvinna skapade han dem och han skapar dem så än i dag, så att den ena i Guds ögon ej kan hafva minsta företräde för den andra. Och Kristus sjelf, hvars ord dock måste tillmätas något mera vigt och värde än alla skriftlärdes, sade ju, på fråga om tillståndet i himmelriket, att ej heller gifves qvinna mannen, utan de äro alla som Guds helige englar. — Blifver tillståndet efter döden så fullkomligt lika, måtte det väl ock från början och under detta jordiska lif ej heller skola vara olika, och ännu mindre så skarpt åtskildt som man vill påstå. Ej heller torde någon väga förneka att qvinnan såväl som mannen ämnades till Guds afbild; och hvarje försök att aflägsna denna afbild från urbilden måste betraktas såsom synd. Och då skulle qvinnan ej få betrakta Gud sjelf som denna urbild, utan söka den i mannens, oftast af verldens lustar vida mer än hennes egen vanstälda själ. Derför måste våra teorier om qvinnans själ helt och hället bero på teorierna om Gud. Om vi begränsa henne, är det emedan vi först hafva begränsat Honom och helt och hället misslyckats i försöket att uppfatta Hans oändlighet. Evtt vanligt påstående är, att qvinnor äro gudfruktigare än män. Detta påstående Töres Aftast med en angtrvknine af förakt